Quo Vadis?

Please hold!

My heart on my sleeve, on a platter

floating on thin air

lonely, shivering

losing warmth and beat

for every moment of hesitation. 

"Förgäves-saken" är definitivt sabbad. Men det känns rätt bra. Jag håller inte med om att ignorance is bliss. Tror jag. Hm. Livet är rätt konstigt ibland.

Vad ska man göra för att få vara en riktig boknörd egentligen?!

Efter att i tre dagar haft föresatsen men varje gång blivit förhindrad av nedfallande vita partiklar (läs snö) regelrätt kl 16 varje dag, har jag nu äntligen hämtat mina foton på Fuji Fotocenter! Skönt! För jag började känna mig som en mes som inte lyckades övervinna obehaget jag känner över att behöva ge mig ut i den blöta kalla, men framför allt råa, snön. Nu slumpade det sig så fint att det idag inte fanns någon hemsk snö i luften exakt klockan fyra då jag var tvungen att byta från buss till tunnelbana. Lyckliga jag! Jag lyckades också betvinga alla, och då menar jag verkligen alla, impulser att köpa munkar, smågodis, choklad och till och med coca-cola (!) när jag var inne på ICA. För jag har ju bestämt mig. Så jag känner mig ganska stolt. Jag tar tag i mitt liv känns det som. Lite grann i alla fall. Jag äter faktiskt mindre socker. Jag grubblar inte lika mycket (bara lite grann). Och jag har nästan lyckats sluta hoppas på "förgäves-saken", även om jag säkert kommer sabba just det i helgen. Men, what the heck, två av tre är väl bra?!

Här är ett smakprov ur fotoskörden

Idag har jag skrivit min första dikt på det antika versmåttet elegiskt distikon (di`sstikånn). Ett elegiskt distikon består av en rad på hexameter och en på pentameter (innehåller sex respektive fem versfötter, uteslutande trokéer och daktyler, men det är lite överkurs för eventuella bloggläsare) men kan innehålla upp till sex rader. Varannan rad är då på hexameter och varannan på pentameter.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med krångliga versmått, och inte heller greppat hur t ex hexameter funkar på riktigt. Idag har jag dock fått lära mig det, och jag måste erkänna att det faktiskt är rätt fascinerande. Det är lite samma grej som med grammatik och satsledsanalys - det är logisk problemlösning det handlar om. Nu har väl jag kanske fastnat för det tekniska i min versmåttsfascination - Homeros och Catullus skulle förmodligen vända sig i sina gravar om de såg mig reducera deras verk till metriska transkriptionsmönster, dvs. streck och bågar. Men kul är det! I alla fall ett tag till.

I alla fall… Här är mitt alster:

Nomen |nescio* mitt |namn och stu|dent jag |evigt ska |kallas.

Aldrig ex|aminats |dag|| blev mig av |lärar’n be|skärd. 

*Här stod först mitt hemliga namn  

 
Jag blev rätt nöjd, men eventuellt förnärmade jag min lärare något. (Hon verkade ta det som en antydan från min sida om att hon är för snål med betygen.)

Mitt disktikon är en travesti på en attisk stenskrift från 600-talet f.Kr. som ser ut så här:

Phrasikleia mitt namn och jungfru jag evigt ska kallas.

Aldrig bröllopets dag blev mig av gudar beskärd. 

Ett annat ganska känt elegiskt distikon är följande epigram av Catullus:

Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.

Nescio. Sed fieri sentio et excrucior.

Älskar gör jag, och hatar. Varför, kanske du frågar.

Vet ej. Men vet att det sker, vet att det är tortyr. 

Vad jag vill med allt detta? Ingenting egentligen. Men nu har jag befäst de kunskaper jag tillägnade mig idag, med risk för att ha tråkat ut alla som har läst inlägget. Det kanske blir intressantare nästa gång.  

Mina kategorier är lite svårdefinierade. T ex så är det lite svårt att avgöra om ett inlägg ska ligga under "Ego" eller "Cogitatio". För den som inte är så bevandrad i latinets underbara värld betyder "ego" (inte helt otippat) "jag" och "cogitatio" betyder "tänkande, tanke, eftertanke". Ofta handlar ju det man tänker om om en själv, så också i mitt fall. Så därför har jag bestämt (men kan naturligtvis ändra denna regel när som helst efersom det är jag som bestämmer på min blogg! Muahahahahaaa….) att om ordet "jag" återkommer mer än en gång i varannan mening (i snitt) i ett och samma inlägg ska det automatiskt hamna i kategorin "Ego", eftersom det då med allra största säkerhet är otroligt självcentrerat och egocentriskt. Jag har inte riktigt bestämt om det bara ska gälla personliga pronominet "jag" eller om det också ska innefatta det possesiva pronominet "min/mitt/mina" och "jag" i objektsform, dvs. "mig".

Jag tror att det får bli hela rasket, och på så sätt avgör jag var detta inlägget platsar. 

Så är det ju. Det är skillnad på teori och praktik. Jag fattar bara inte varför det ska vara så svårt. Fast i nuläget tycker jag det svåraste är att hitta någon stig över huvud taget. Eller snarare hitta den rätta stigen av en hel massa. Förvirrande. Det kanske är lika bra att stå still ett tag…

Jag har bestämt mig. Jag ska sluta äta så mycket socker (alltså kakor, godis och coca-cola). Jag ska sluta grubbla så mycket. Och jag ska sluta hoppas när jag vet att det är förgäves och bara är destruktivt. Det sista handlar mer om avprogrammering och att bryta invanda tankemönster än om avvänjning kanske.

Idag har jag äntligen hittat knäskydd så att jag kan öva på min bollywooddans utan att mina knän blir blåa och ömma. 80 kr på Inter Sport, som numera är min favorit-sportaffär. Stadium bojkottar jag. Dels för att de inte hade några knäskydd, men allra mest för att de inte hade ett uns servicekänsla när jag var inne i deras affär på Drottninggatan.När jag frågade efter "volleyboll-knäskydd" såg den första tjejen jag frågade ut som ett frågetecken, ungefär som hon inte var riktigt säker på vad volleyboll var för något. Men hon gick i alla fall iväg och frågade sina kollegor, ett par killar som stod och jonglerade med träningsskor eller nåt i ett hörn. De viftade lite vagt ner åt ett hörn där jag redan varit och kollat och tyckte sedan att det räckte med service för den dagen. Jag avskyr verkligen när folk som jobbar i affär inte är ett dugg service minded! Det är en sak om de har fullt upp och därför inte har tid att springa runt med varenda kund. Men de här stod ju verkligen bara och drällde!

Nåväl, idag var jag i alla fall inne på Inter Sport i Skärholmen och frågade efter volleyboll-knäskydd. Och visst, det hade de, och i min storlek dessutom visade det sig. Tydligen har jag storlek M i knäskydd. This was brand new information!

Spännande i alla fall med de nya knäskydden! Jag ska nog testa dem imorgon, men allra senast på dansen på söndag. Yey! 

Som bekant för alla studenter med någon som helst (avsaknad av) självaktning vet är det alltid när man behöver plugga som mest som man gör det som minst. Så var även fallet för mig igår. Jag hade i runda slängar 200 sidor att läsa, och hade väl läst 50 av dem när jag bestämde mig att detta var den ultimata dagen för en klippning. Efter att ha dragit ut på uppbrottet hemifrån en stund genom att sitta vid pianot i en halvtimme eller så kom jag perfekt till en ledigt spot i drop-in systemet hos min lite retro, eller vad man ska kalla det, frissa. Där fick jag, förutom en klippning, helt oavsiktligt ett middagstips. En annan kund pratade om att hon hade köpt lövbiff och skulle göra rullader, och när jag konstaterade för min frisör att jag hade ätit men aldrig lagat det själv, bestämde jag mig för att testa. Så min korta tur till frissan förlängdes med en vända till ICA och inhandlande av: kött (som min vän Lucas brukar säga med emfas).

Väl hemkommen hann jag läsa i kanske en timme innan nya saker pockade på att bli gjorda. Som t ex att skicka ett paket till nygifta kompisen i Tunisien. (Hon får bl a grå strumpor med älgar i varningstrianglar på, inköpta på Vi.) Sen var det dags att laga de berömda rulladerna, och äta dem föstås, tillsammans med kombo Å. Måltiden mynnade ut i detta, vilket omintetgjorde mina högtflygande planer att plugga timmen som var kvar fram till det omistliga Grey’s Anatomy. Efter det kunde jag sova tryggt i förvissningen om att jag knappast skulle kunna göra mindre i pluggavseende någonsin.

Och, ja, jag är barnsligt förtjust i att lägga in bilder och länkar i mina inlägg. I fall nån hade missat det…