Quo Vadis?

Little Twin Stars 

Har bara fullt upp med den här:

755 sidor ganska snärjigt, snårigt och svårgenomträngligt, men ändå fångande, berättande. Det ska bli intressant att se om jag har fattat något av boken när den väl tar slut. Den verkar dock motsätta sig det. Jag har i alla fall lyckats plöja igenom halva snart, och målet är att bli klar med den till onsdagens seminarium. Just för tillfället är jag ganska övertygad om att Saleem är rubbad. Men sånt kan ju ändras. Men nu är det dags att återvända till Saleem och hans musa Padma, uppkallad efter dynggudinnan.

Så hann kombo Å först med att skriva om vår balkong, som jag hade tänkt blogga om hela dagen, men sköt upp för att jag var tvungen att läsa två romaner tills imorgon. Men jag kan ju i alla fall vara först med bildbevis!

Det är alltså här vi sitter och solar och gnolar "På vår balkong, på vår balkong, hoppar bofinkarna hage hela dagen lång…" Fast vi kanske skulle byta ut bofinkar mot humlor.

Det kändes rätt ok att sitta här och läsa i eftermiddagssolen faktiskt. Jag ska nog göra om det imorgon också. 

Det gjorde jag. Och Större bror också. Det var ett helt litet äventyr att komma helt solo till Paris klockan nio på kvällen och försöka ta sig fram till hotellet med hjälp av karta och knagglig franska. Fast den knaggliga franskan skulle jag visst undvika att använda tyckte min trevliga medresenär Ulla som jag satt bredvid på flyget. "Titta målmedvetet rakt fram som om du visste precis var du ska", sa hon. "Då ser du ut som en Parisiska och ingen försöker lura dig." Jag sa att jag skulle försöka, men att min väl tilltagna resväska kanske skulle avslöja mig.

Efter en utsvävning till Rue Vercingetorix (jättecoolt namn tycker jag av någon anledning) hittade jag så småningom fram till Rue du Montparnasse och Hôtel Unic Renoir och världens minsta rum. Trött men stolt över att ha hittat fick jag hjälp av portieren att beställa hämtning av bror på Charles de Gaulle följande morgon. Resultatet blev dock att brorsan fick ta flygbuss, och jag fick släpa mig upp riktigt tidigt för att möta honom och hjälpa till att bära väskor till vårt hotell. Men det var det ju såklart värt efter att inte ha träffat kära bror på ett halvår eller så.

Vår endagssemester i Paris spenderade vi med att GÅ över hela (eller i alla fall halva) Paris i strålande sol och omkring 17 graders värme. Det var en fantastisk dag helt enkelt, och höjdpunkten var Le Relais du Pont Neuf - trottoarcaféet där vi åt varsin bit Quiche Lorraine och sedan efterrätt i solen, samt vilade våra trötta ben efter en fyratimmars promenad. Här kan man se hur vi gick (röd linje):

Med början vid hotellet gick vi till Eiffeltornet och vidare till Triumfbågen

Vi gick sedan nerför Champs Elysées till Place de la Concorde (vilket är längre än man tror), och efter det utmed floden till Pont Neuf och vårt excellenta café.

Efter att ha vilat fötterna och bl a ätit sällsynt god glass, gjord på crème brûlé respektive mörk choklad, gick vi över bron till Notre Dame.

Redan då bröjade vi känna av en viss trötthet, som kanske kan märkas på vårt seriösa poserande. Denna trötthet övergick i utmattning efter att ha gått kors och tvärs i shopping-gallerian Les Halles ett tag. Därför lyxade vi till det lite och tog tunnelbanan tillbaks till hotellet (den lila linjen på kartan, kartaparis.jpg), där vi tog det lugnt ett tag och kollade på de senaste bilderna på störrebrorsbarnen.

Vi producerade också några nya kort…

Vi hade som plan att avsluta dagen med en middag på en pittoresk parisisk restaurang, men eftersom Paris är så svindyrt (50 spänn för en 33 cl coca-cola!) att våra pengar tog slut hamnade vi till slut här:

Såklart. Men faktiskt lite godare än i Sverige. Fast jag tror det berodde mest på hungern. Eller också den goda pommes frites-såsen som man fick till.

Anyhow. Kul hade vi! 

Största bror med familj kom iväg som planerat och njuter nu av semester och skickar söta kort på nougatfärgade brorsbarn. Tack alla som tänkte och bad!

Fick veta i morse att det är upplopp på Haiti där min bror med familj bor. Sänd gärna en tanke och en bön för deras säkerhet och att de ska kunna komma iväg på sin planerade semester utanför landet till helgen.

Idag såg jag en film om en judisk-tysk familj som emigrerar till Kenya. Dottern i familjen tar hand om en herrelös hund som pappan döper till Rummler, efter nazisternas ordförande i Leobschutz (en stad i nuvarande Polen). Det får mig att tänka på när jag var liten och bodde i Kongo och min bror tog hand om en liten föräldrarlös schimpans som vår pappa döpte till Fälldin.

Det är farligt att gå till Maxi och handla med kombo Å. Idag skulle vi dit och handla strössel och kolla om det fanns billiga Scrubs- och Smallvilledvdboxar (till bror och svägerska, strössel till mammas jobb), men gick därifrån tre mattor rikare och en del pengar fattigare.

Sist vi var där, hon och jag, köpte jag en mixer. Inte bra för ekonomin, men fint för hemmet. Nu kan vi äntligen slänga ut de avskyvärda stråmattorna som utgör livsfara om man går oförsiktigt på dem. Eventuellt lägger jag ut bilder på dem lite senare. I alla fall på den snygga knallturkos mattan som jag köpte till hallen. Enbart för att den var turkos.

Sen köpte vi mat och glass också. Men maten var så god, och vi blevså mätta att vi inte orkade någon glass. Så den får vi äta en annan dag. Kanske som frukost imorgon?! Våga vägra vara nyttig! 

Nu när det bara är en vecka kvar är äntligen hotellet bokat så att jag har någonstans att bo på min snabbvisit till Paris. Lättare har jag gort, kan man lugnt säga. Det var ju inte bara det att jag skulle hitta ett vettigt hotell i en stad vars geografi jag har högst rudimentära kunskaper om. Jag skulle desutom hitta ett som låg i en rimlig prisklass (vilket inte är det lättaste med en studentinkomst som min) och även samordna med näst största bror som är själva orsaken till/ursäkten för resan. Eftersom allt detta utspelade sig i cyberrymden (mha Skype och slö uppkopling) tog det dryga två timmar. Men till slut blev det i alla fall detta. Den springande punkten var om hotellet hade någon typ av shuttle service, eftersom vi båda ska ta oss till varsin flygplats ganska tidigt på morgonen på hemresan. Jag kommer dock ha det stora bonuset att ha överlämnat i princip allt mitt bagage till honom, eftersom det innehåller allsköns kläder och prylar och Gud vet vad till de kära små brorsbarnen.

Det ska i alla fall bli riktigt roligt att få umgås en hel dag med storebror i ett förhoppningsvis vårigt Paris. Vi har bestämt att vi bara ska fika på mysiga caféer under hela vistelsen. Annars vet jag inte vad vi ska göra mer. Handla går ju inte för det är ju inte så alldeles billigt där. Men nåt kanske jag kan lyckas hitta. Annars får vi väl gå och titta på Eiffeltornet. Igen. Och ta ett så här bra kort. Igen.

Ok, jag ska sluta skryta nu. Lovar.

Det jag tyckte var allra roligast sist jag var där var dock ett så simpelt nöje som att åka Metron, eller snarare att lyckas undvika att åka fel i Metron. Så det ska jag se till att göra. Åka rätt alltså. Paris here I come!

Min kombo Å klädvägrar. Direkt citat: "Jag är trött på att klä på mig". Det här betyder dock inte att hon vill gå omkring naken, vilket man lätt kan tro. Nej, det är själva valet av kläder som är jobbigt. När hon väl har dem på sig är det tydligen ok. Som en lösning på problemet föreslog hon klädpaket, dvs. en i förväg ihopplockad ensemble som bara är att ta på sig utan att behöva tänka efter så mycket. Alternativt bara ett tygskynke. Lite kyligt kan jag tycka, men det är ju upp till henne. Här är ett annat tips Å:

Clothing Problem for Beginners