Quo Vadis?

Kombo Å tyckte här om dagen att jag skulle skriva mer på min blogg. Detta utmynnade i en gemensam fundering om hur frekvensen på blogginlägg påverkas av vad som händer i vardagslivet. Det jag kom fram till när det gäller mig själv är att jag skriver mindre när jag har mindre att göra, vilket kan verka konstigt. Det är ju då man har tid att skriva. Fast i mitt fall blir det så att jag tar ledigt från datorn och går ut i solen (som har varit fallet denna veckan) eller läser en bok som för en gångs skull inte har med skolan att göra (även detta har varit fallet denna vecka).

Kombo Å däremot kom fram till att hon skriver mer när hon inte har så mycket att göra. Lite mer normalt…. Eller också inte. Att döma av frekvensen på hennes blogginlägg så har hon antingen inget liv, eller så är hon på väg att bli en bloggoholic. Men där kommer kombo S, dvs. jag, to the rescue! Imorgon åker vi till mitt lantställe i skärgården och ska glassa hela dagen. Avkoppling!

Så här kan det se ut där om det vill sig väl.

 

 

 Längtar!

Tänk ändå att jag, trots att jag för tillfället är ganska trött på mina studier, får ha så roligt på "skoltid". Just nu läser jag en lyrik-kurs, och examinationsuppgiften är att jag och fyra andra som grupp ska leda ett seminarium där vi pratar om lyrik på temat kärlek. Det innebär att jag får sitta och läsa en massa härliga och vackra (en del inte så vackra också iofs…) kärleksdikter. Mitt uppdrag är att samla ihop ett urval av dikter som är skrivna under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet som handlar både om kärlek mellan man och kvinna, förälder och barn, Gud och människa. Och både om kärlekens ljuvhet och dess kval. 

Ett av kvällens guldkorn är "Jag ser" av Bjørn Eidsvåg. Eftersom han inte är svensk (utan norsk gissar jag) får hans dikt inte vara med på seminariet. Det ska ju handla om svensk lyrik och inget annat. Men jag diskriminerar inte här på bloggen, så här kommer den:

 Jag ser

Jag ser att du är trött

men jag kan inte gå alla stegen åt dig

Du måste gå dem själv

men jag vill gå dem med dig,

jag vill gå bredvid dig.

 

Jag ser din dag är tung

men jag kan inte gråta alla tårarna åt dig

Du måste gråta dem själv

men jag vill gråta med dig,

jag vill gråta med dig.

 

Jag ser du vill ge upp

men jag kan inte leva livet åt dig

Du måste leva det själv

men jag vill leva med dig

jag vill leva med dig.

 

Jag ser att du är rädd

men jag kan inte gå i döden åt dig

Du måste möta den själv

men jag gör död till liv åt dig

jag gör död till liv åt dig

Jag har gjort död till liv åt dig…

 

översättning/tolkning: Tryggve Hoff

Ur: De vackraste kärleksdikterna i urval av Amelie Bennet, Prisma 2002 

 

Varje dag får jag ett mail med en bit av evigheten - A Slice of Infinity - till mig. Alltså, ett mail där någon har tänkt om livet med utgångsounkt i sin kristna övertygelse. Det är inte alltid de är så där klockrena, mitt i prick, som det jag fick för några dagar sen, som bara landar rätt i det jag går och tänker på och försöker förstå. Som det här att försöka förstå lite mer vem Gud är, och hur hela businessen med honom funkar egentligen. Såhär står det i mailet från den 13:e maj:

"The deep fear behind every loss is that we have been abandoned by the God who should have saved us./…/…we realize that even God has left us. We then discover it was not God, but our image of God that abandoned us…."

Betyder det att för varje gång det känns som att Gud har övergivit mig kommer jag ett steg närmare sanningen om honom?

Här kan du läsa hela texten som mitt citat är taget ifrån. 

I made it! Och med god marginal dessutom. Mailade in tentan idag och ska bara lämna in en papperskopia till läraren på måndag. Yes! Den tyngsta kursen ever (i vår i alla fall) är slut. Kvalitén på tentan var väl iofs inte den bästa, men duger nog till ett godkänt i alla fall. Ska bli skönt med nästa, lite luftigare kurs: Livet, kärleken och döden - muntlig och skriftlig lyrik genom tiderna. Så se upp! Det kanske kommer mer poesi på bloggen…

Visst är det skönt när man känner sig sådär riktigt nöjd med sig själv? Det händer inte mig så ofta, för jag har alldeles för höga krav på mig själv. Men idag är en sån dag när jag känner att jag har uträttat något. Jag har inte fått slut på världssvälten eller något sånt, utan det enda jag har gjort är att jag har hunnit längre på hemtentan än vad jag hade trott att jag skulle hinna. Tänk att något så lite kan kännas så mycket…

Nu ska jag bara läsa 100 sidor i Robinson Crusoe så övervinner jag resten av världen imorgon. 

Efter lite eftertanke lyckades jag få till det till slut. Men det verkar ju konstigt att man måste lägga in embeded object i titelraden för att det ska synas, men ja ja. Nu kan ni ju lyssna på den en gång till!

Update: Nu tar ajg bort videon, den bara förstör utseendet på min fina blogg när den kommer upp på huvudsidan. Men länken finns ju kvar. 

Riktig bra låt i riktigt go’ version! Originalet av Damien Rice är också riktigt bra. Det heter då The Blower’s Daughter. Lyssna och njut. Eller rys. Det är vilket som.

Klicka här! 

(Sen ska jag lära mig hur man får in ett youtubeklipp i bloggen. Om någon vet, please let me know.)