Quo Vadis?

…så är det bara att ringa ett par fastrar och en farmor som du inte har träffat på evigheter och tala om att du ska till deras trakter i helgen och början på nästa vecka och fråga om de har lust att ses. Det gjorde jag och fick väldigt god respons - de blev jätteglada alla tre och sa att jag var SÅ välkommen. Inte visste jag att jag var så poppis!

Så på fredag bär det av söderut. Först möhippa i Jönköping och sedan släktvisit i Halmstad.

Käre Gud, låt det vara vackert väder! 

Att sova över hos mor och far en veckodag innebär en tidig morgon dagen efter - de går upp klockan _sex_ noll-noll. Lite hårt när sömnen inte inträdde förrän framåt tvåtiden. Men då, när man ändå tvingas att titta på Nyhetsmorgon, eller i alla fall lyssna på det är det ju sånt här som gör det värt det. Piggt och glatt! Jag välkomnar Little Marbles spröda glättighet och ordkonstrande texter i mitt liv, och funderar allvarligt på att köpa deras skiva. (Och det är gott betyg, för jag köper väldigt väldigt sällan skivor.)

Här om dagen fick jag en jätteflaska Fun Light Darling Rhubarb av en kompis som tyckte den smakade rent ut sagt apa. Jag tog gärna emot den eftersom jag hade för mig att jag hade smakat den och tyckt att den var, om inte god, så helt ok. Perfekt att ha på jobbet tänkte jag, eftersom jag varken dricker te eller kaffe, och vatten kan bli lite tråkigt i längden.

Idag var i alla fall dagen som jag tänkte smaka denna fantastiska dryck. Jag menar, what’s not to like? Det är ju rabarber.

Men, nej… Den var faktiskt helt vedervärdig. Den smakade som rabarberpaj med vaniljsås, fast lite surare och paradoxalt nog sötare. Samtidigt fanns där nån slags besk bismak. Konserveringsmedel kanske…

Så, det visade sig att min kompis hade rätt. Den var inte alls god. Den var tydligen inte gjord på rabarber heller enligt denna artikel. Tur! För då kan fortfarande utan problem hävda min tes att allt som är rabarber är gott!

Min kompis K har haft X antal tråkiga erfarenheter av killar, och idag när vi var inne på ämnet via chatten skrev hon följande:

- Utgå från att de [killar alltså] är efterblivna så kanske du slipper bli besviken…

Allt jag hade gjort var att nämna att en killkompis till mig, faktiskt helt oväntat, visade sig vara ganska kass på att planera. Han är annars väldigt ordentlig av sig, men denna gång gick det åt skogen, och jag blev lite sur för att saker inte blev som jag hade tänkt.

Men jag undrar om det är så. Inte att killar är efterblivna, men ställer vi/jag orimliga krav? Jag menar inte att låta nedlåtande, som om tjejer skulle vara bättre än killar på sånt här. Det jag menar är att vi kanske sätter upp killarna på någon slags piedestal och sen blir vi förvånade när de trillar ner.

Äh, jag vet inte…

Denna hegen har jag försökt komma underfund med om det verkilgen är bra att vara så cynisk när det gäller kärlek som jag är. I vilket fall är det tråkigt. Livet blir liksom rosigare och roligare med lite romantik, men är det verkligt? Vem vill leva i en lögn? Inte jag.

Jag såg på Enchanted, ni vet den med Patrick Dempsey alias Doctor McDreamy, på midsommarafton och insåg att jag är som karaktären han spelar, fast tjej då. Han har hittat en tjej som han gillar och som han tycker passar ihop med honom och ska snart gifta sig med henne. Han ser rationellt på kärlek och relationer. Då, plötsligt, träffar han prinsessan från sagovärlden…ehrm… ja, i alla fall…så blir de kära och det visar sig vara "true love". All hans rationalitet sveps åt sidan av den äkta kärleken.

Dagen efter läste jag Marian Keyes bok Är det någon där? där huvudpersonen Anna har en riktig såndär kär-upp-över-öronen-relation till sin man. (Att han sen råkar dö hör inte till saken.) Men grejen är… jag är inte säker på att jag tror på det där. Finns det på riktigt, eller är det bara önsketänkande av låtskrivare, romanförfattare och manusförfattare? Eller en efterhandkonstruktion av alla som har lyckats få ett lyckligt förhållande?

Nej, trots alla romantiska filmer och böcker är jag nog mer än någonsin en cyniker när det gäller detta. Men både filmen i fredags och boken igår fick mig att sakna den tid då jag inte var det, tiden innan jag blev en aromantiker. 

Idag vaknade jag upp i en nytvättad värld.

Vad nytt och fräscht.

Men tänk vad skönt om regnet som tvättat bort pollen, damm och smuts

också kunde tvätta bort själens smuts, skräp och brustenhet.

Vad skönt det hade varit att få vakna upp till ett nytvättat liv. 

Här har kombo Å och jag en blogg-konversation om mjölk som övergår till geografi, där jag (i mitt eget tycke) får till det rätt bra med att vi faktiskt inte bor i Norr- eller Västerbotten. Döm om min förvåning när jag några timmar senare (mitt i natten) sätter på TV:n och helt plötsligt tittar på Västerbottensnytt!

Här om dagen pratade jag och kombo Å om mjölk och min, i hennes tycke, något överdrivna mjölkkonsumtion. Och ja, jag dricker mycket mjölk. Kombo Å hävdar att det sällan finns mjölk till hennes kaffe, vilket är lite konstigt eftersom jag väldigt ofta (dock inte alltid) sparar en lite skvätt just för detta syfte. (Till hennes försvar lägger hon mig inte detta till last, eftersom jag inte kan veta när hon har tänkt dricka kaffe.)

Vi pratade i alla fall om att vi kanske skulle börja göra som E & A, där de har blå och grön mjölk. A, som är den stora mjölkdrickaren i deras familj får bara dricka blå mjölk, den gröna mjölken ska vara till E:s kaffe. Och A får bara och endast dricka av den gröna mjölken om den håller på att gå ut. Nu tycker jag att blå mjölk smakar vatten, så den exakta kominationen skulle inte funka. Men kombo Å kom på att hon kan ju faktiskt ha ekologisk grön mjölk i kaffet, så kan jag få dricka min gröna mjölk ifred.

Vi lämnade diskussionen där, och jag har inte sett till någon ekologisk mjölk än, så vi får väl se hur det blir. Men när jag imorse (läs kl 11.30) satt och åt frukost och funderade på det här med mjölk och mjölk i kaffe slog det mig att vi mjölkdrickare väldigt ofta får på nöten för just detta, och i synnerhet av såna som har mjölk i kaffet. Det var där och då jag kom på att det är dessa människor som är mjölkintoleranta! 

Fotnot: Kombo Å får undantas denna kategoriseringen just idag, eftersom hon nyss ringde och då lovade att köpa mjölk på vägen hem! 

Kärt barn har många namn. Så även jag. Ett av dem är Nina. Jag heter ju egentligen inte alls det, men min familj och några till har alltid kallat mig det. När så min brorsdotter M började prata blev jag Faster Nina, fastän hon vet att jag egentligen heter Stephanie. Att epitetet faster får hänga med beror på att hon har så många Ninor i sitt liv - mormor, faster och mammas kollega - att hon annars hade blivit förvirrad.

Ibland blir det dock lite komiskt. Som idag på avslutningsfesten på dagis, då M och hennes kompis I gungade tillsammans och jag stod bredvid och tittade på (och filmade), och följande dialog utspelar sig:

M: - Nina!

Jag: - Mmm.

M: - Man kan säga Nina till dig.

I: - Vad heter hon egentligen? (till M)

M: - FASTER NINA! 

Eller som när M:s kompis E och hennes mamma åkte förbi huset där jag bor, och E pekar på det och säger att där bor Faster Nina.  

Idag var jag inbjuden på sommaravslutning på min brorsdotter M:s dagis, och eftersom jag försöker vara en god faster (i hemlighet vill jag bli dubbad till favoritfaster, precis som jag själv har en hemlig favoritfaster), och disponerar min tid relativt fritt denna vecka inställde jag mig på aktuellt dagis den aktuella tiden.

Jag hittade bror och svägerska först, som pekade mig i rikting mot lilla M som hade hunnit fråga efter mig ungefär femtielva gånger redan, trots att jag var en kvart tidig. (Jag känner tydligt att dubbningen närmar sig…) Väl framme vid M hann jag knappt säga hej förrän en dagisfröken uppmärksammade mig och hälsade och sa:

- Du måste vara B’s (M:s pappa) syster. Det syns!

Medan jag mumlade instämmande och log lite grann fortsatte hon.

- Men, jag känner igen dig någonstans ifrån… Tog inte vi körkort samtidigt? N heter jag.

Eftersom det är drygt tio år sedan jag tog körkort var mitt minne lite suddigt på den punkten.

- Ja, det kanske vi gjorde, sa jag, och så försökte vi tidsbestämma.

Det var samma trafikskola och samma lärare.

- Men, sa jag, jag har ju lite svårt att känna igen dig, eftersom du ser ut som en katt.

Och nej, det här var ingen dröm eller hallucination, och jag behöver inte omhändertas på något sätt. Det var faktiskt så att det var utklädning på temat djur, och fröken N var utklädd till en katt.

Det som ställer till lite problem nu är att jag inte kommer känna igen fröken N nästa gång jag träffar henne. Om hon inte råkar ha kattkostymen på sig förstås.

…som i bomull - har fortfarande lite kvar i huvudet från igår.

…som i buss - har jag åkt vansinnigt mycket idag. Rådmansö tur och retur, totalt ca 5

           timmar. Men mormor blev glad.

…som i Brighton - ska jag visst åka på semester till i sommar! Impulsplanerade med K

           och kombo Å ikväll och ska boka imorgon.

          
Äntligen har vi semesterplaner och därmed även liv!