Denna skylt finns på riktigt! Större Bror hade med sig bildbeviset med sig hem från Ghana.
"God is working with me like Elijah"
"Students who fail their exams"
"All other types of sickness and worries" - Att bli underkänd på en tenta är tydligen en sjukdom…
Och att vara galen och få en stroke går visst på ett ut.
Äntligen händer något som är av yttersta bloggvärde. I alla fall sett ur min synvinkel.
Jag insåg just att jag idag har skrivit och lämnat in min sista hemtenta!
På nästa delkurs har vi en grupptenta, vilket innebär att jag kan tvinga andra att skriva de jobbigaste avsnitten och komma lindrigt undan själv, och sen är det "bara" examensarbetet kvar. Det är ju i och för sig som en enda lång, utdragen mastodonthemtenta, men där får jag ju i alla fall bestämma helt själv vad jag vill skriva om. Jag slipper definitivt skriva om ledarstilar i klassrummet och värdegrundsarbete.
Sköööööönt!
Livet i allmänhet tar ju ofta en hel del oväntade vändningar, och det gör även restaurangbesök lite då och då. Så var fallet igår, när jag och Farmor Mamma tog med oss lilla Picca Pau, min äldsta brorson på 2,5 år, för att äta lite god mat.
Väl parkerade vid det lilla lilla bordet i den lilla lilla restaurangen fick vi den stora stora menyn, och så började processen med att försöka välja mat samtidigt som vi skulle försöka förhindra att lilla Picca Pau skulle demolera allt som fanns på bordet alternativt sätta eld på sig själv och resten av stället med hälp av ljuset som också fanns där. Den processen misslyckades fatalt, när lilla Picca Pau fick tag på saltkvarnen, öppnade den och hällde allt salt i sitt vattenglas. På mindre än 15 sekunder dessutom. Det får man väl ändå påstå var rätt skickligt gjort av honom.
När faster (dvs. jag) diskret försökte byta ut sitt saltfria vattenglas mot hans togs det inte väl emot. Ok, då får du väl smaka på vattnet och känna hur äckligt det är, tänkte jag. Men den lille galne mannen tyckte såklart att det var gott, och vi lät honom hållas. Så värst mycket kan han ju inte få i sig, resonerade vi.
Men de spykaskader som kom ut ur den lille mannen något senare, och de äcklade minerna på paret vid bordet bredvid, kan vittna om att vi hade haft fel. Medan Farmor Mamma torkade av sin spyfulla hand, framsidan av lilla Picca Pau och bordet vi satt vid jagade en väldigt förstående och omtänksam servitör fram fler servetter och ett nytt bord till våra borsdgrannar. Jag och mitt sällskap gjorde vårt bästa för att komma därifrån så kvickt som möjligt. Lilla Picca Pau hade satt på sirenen, vilket man kan förstå, men det i kombination med den sköna doften gav oss en hel del oönskad uppmärksamhet.
Tack och lov var vi bara fem minuter hemifrån, så det dröjde inte länge förrän lilla Picca Pau var pigg och fräsch igen. Men den där crème bruléen jag hade siktat in mig på blev det ingenting av…
Not: Lite senare gick vi till en annan restaurang, ställde saltkvarnen åt sidan, och hade en mycket trevlig kväll utan några ytterligare missöden. Ingen kom till skada, och lilla Picca Pau är fullt återställd.
Jag är på jobbet och är förkyld. Jag måste tillstå att jag låter rätt risig när jag öppnar munnen även om jag känner mig pigg. Men mina kollegor är snabba med tipsen för hur jag ska övervinna både förkylningen och de snygga påsarna under ögonen som hör till. Jag har bara jobbat halva dagen och redan har jag fått tips om grapefruktskärnsdroppar mot förkylning och salvia-tepåsar mot påsar under ögonen. Sen har jag fått veta att citronjuice (alltså egenpressad typ) är bra mot i princip allt. I alla fall om man får tro kollegan B.
Jag får väl se om jag tar till mig några utav tipsen på djupet. Det brukar vara så att jag ändå hemfaller åt självömkan och tron att förkylningen är obotlig. På något sätt faller alla tips jag har fått genom åren bort så fort jag märker av förkylningstendenser. Men egentligen är det nog så att jag innerst inne vet att ingenting hjälper mot förkylning så det är ingen idé att försöka ens.
Mot hosta däremot är noskapin och bisolvon förträffliga. Även om de kanske inte botar så dämpar de hostattackerna. På bipacksedeln till noskapin kan man läsa:
Noskapin ACO dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt.
Men jag vet inte…
Update: Till eftermiddagsfikat som bestod av "finsmörgås" (jag fick alltså inget gott, onyttigt fredagsfika som vi brukar ha) bjöd kollegan B på rättika. "Bra för allt!" påstod hon och tvingade mig att smaka, eftersom det mirakulöst skulle bota min förkylning (som alla förutom jag verkar vara så angelägna om att bota). Det var ingen höjdare kan jag tala om, trots att den kostar 50 kr/kg, som kollegan B upplyste mig om när jag slängde halva skivan i papperskorgen.
Denna vecka är min familj mer utspridd än vanligt. Vanligtvis brukar vi befinna oss på tre kontinenter, men nu har vi utökat det till fem. De kontinenter vi ännu inte befolkat är Antarktis och Oceanien.
För några veckor sedan snodde jag denna bok av kombo Å, och det ångrar jag inte en sekund! I boken delar författaren, Adrian Plass, med sig av sig själv och sina tankar kring livet som kristen, livet med Jesus som ständig följeslagare. Denna ödmjuka man, Adrian, är en av mina favoritförfattare. Och medan jag läser rinner tårarna. Lika ofta av skratt som av smärta.
Till skillnad från många andra böcker om kristen tro handlar denna boken verkligen inte om det. Den handlar om "mig" och Jesus. Bara så. Ingen religion, inga dogmer och avancerade teologiska resonemang. Den handlar om livet. Den handlar om misslyckanden, tillkortakommanden och brustenhet. Men den handlar också om upprättelse, insikter och acceptans. Den handlar om att acceptera att vi, trots alla misslyckanden och tillkortakommanden, är förlåtna och älskade. Villkorslöst. Den handlar om att vi, efter att ha gått sönder, kan bli hela igen. Och den handlar om att acceptera att vi efter att ha gått sönder och blivit lagade aldrig blir desamma igen, men att det är ok.
Nu när jag tänker efter är jag inte helt säker på om det faktiskt är så att den handlar om det som jag skrivit här. Men efter att ha läst den är det så jag känner mig; lite mera hel och lite mera älskad.
Jag ska nog ta och läsa den igen…
Herre, hjälp mig att fortsätta älska,
trots att det verkar som rent oförnuft,
när handen jag räcker förblir nonchalerad
och orden jag talar betraktas som luft.
Herre, låt inte mitt hjärta få hårdna
när sårad jag går på de bortstöttas strand.
Hjälp mig att fortsätta tro på gemenskap,
att inte ta åter min uträckta hand.
Herre, låt inte mitt sinne förmörkas
av det som har varit och sårat förut.
Hjälp mig att tala tills orden får gensvar,
att älska och älska tills tiden tar slut.
När jag började blogga lovade jag mig själv att bara skriva när jag kände för det. Det löftet har jag ju brutit för länge sen, men idag kändes det extra tydligt. För anledningen till att jag skriver nu är att jag tänkte att jag måste kolla till bloggen lite.
Jag vet ju att jag får ett mail för varje kommentar jag får. Och några sådana mail har jag inte fått. Alltså kan man ju tänka sig att jag inte har fått några kommentarer. Men mitt lilla (eller kanske stora?) ego kände sig försummat och tänkte att det kanske var så att det låg en massa kommentarer och väntade - det kan ju ha blivit något fel på sidan! Ja, eller hur!
Så var det såklart inte. Det som däremot hände var att jag lite häpen konstaterade att det var nästan två veckor sedan jag skrev det senaste inlägget, och - PANG! - där kom bloggstressen!
VARFÖR????
Jag fattar det inte. Någon som har en smart analytisk förklaring? Eller bara en förklaring, den behöver inte ha några epitet. En tanke duger det med.
