Quo Vadis?

Idag är jag en rödstrumpa. Eller, jag har åtminstone nyinköpta röda strumpor på mig.

När jag var liten kunde jag (ibland) bli arg över något. (Vad jag kan minnas var jag ett väldigt lugnt och sansat barn. Blev sällan arg. En del kan minnas det annorlunda.) Då jag faktiskt blev arg, eller så där lite moraliskt indignerad över något, allra helst över något mina tre äldre bröder hade gjort eller sagt, tyckte de ofta att jag blev lite väl rättrådig och övermoralisk, och kallade mig då "lilla rödstrumpan".

Trots att jag inte riktigt förstod var en rödstrumpa var då, så begrep jag så mycket att det i deras ögon inte var något positivt, snarare något löjligt. Och för mig räckte det att de satte epitetet "lilla" framför för att jag skulle bli ännu argare än jag redan var.

Jag undrar hur mycket av dessa mina tidiga rödstrumpeerfarenheter som faktiskt har gjort att jag tänker som jag gör kring feminism. För idag skulle jag nog ta att bli kallad rödstrumpa som en komplimang. För jag förstår inte riktigt varför kampen för jämställdhet skulle ha en negativ klang, ens för män.

Så, här är jag i mina röda rödstrumpor.

Mitt liv kändes lätt surrealistisk idag när jag förklarade för mina kurskamrater att jag skulle skicka saltlakris till min i Indien boende ex-kombos man på Hawaii, för att han i sin tur ska ge godiset till sin norska kurskoordinator som tydligen har saltlakrisabstinens.

Jag är inte helt säker på att kursarna trodde mig.

Varför ska det vara så himla svårt? Att leva alltså. Jag fattar inte hur man gör i alla fall.

Men den här låten är bra. Hade den på repeat hela vägen till jobbet. Den hjälper lite.

My uncle’s in the county jail
His time is on his hands
He knows he chose a barren cell
Over a fair and fertile land

There are mountains
Mountains on the ocean floor
They’re rising from the deep
Where no one ever sees
There are mountains
They’re hidden there beneath the waves
They’re moving up so slow
No one ever knows
There’s a molten heart of stone
That is waiting to explode
Only God can see it grow

(Andrew Peterson)

Kombo Å och jag har en kvarglömd keps hemma hos oss som vi upptäckte för ett par dagar sedan. Den måste ha blivit glömd när vi hade folk hemma i tisdags kunde vi konstatera, men vi kom inte ihåg vem som hade haft keps på sig när hon eller han kom.

Kombo Å trodde sig efter en stunds funderande komma ihåg att TT hade haft keps på sig, och när hon sa det så tyckte jag också att jag hade sett honom med keps den kvällen. Men inte ägde han en svart keps med texten "bostik" på. Men kanske att DF gjorde det, föreslog han. Och när han säger det, så ser jag framför mig att det var han som var kepsmannen. Jag är nämligen helt säker på att jag har sett någon ta av sig kepsen och lägga den i hatthyllan, där sedan kombo Å hittade den.

Men när kombo Å kollar så äger inte heller DF någon svart keps. Han kan inte ha keps på grund av sin "frisyr" - ni vet, den där svårskötta hårdrocksfrisyren… Eh…

Jag har alltså varit ganska säker på att ha sett både TT och DF i en svart keps, och uppenbarligen haft fel båda gångerna. Nu är jag rätt så säker på att det var AM som kom i keps, men det kan jag ju inte lita på nu när jag har haft fel två gånger redan.

Jag måste alltså vara ett synnerligen opålitligt vittne. Så behöver ni ett alias någon gång är det bara att ringa mig. Jag minns ju tydligen vad som helst.

Uppdate: Några dagar senare kom kepsens ägare förbi och hämtade den. Jag hade fel, än en gång, om vem det var. Kombo Å och jag var blev faktiskt lite ledsna över att kepsen återfann sin rätta ägare, för vi hade planer på att auktionera ut den på en bloppis (=blogg-loppis för oinitierade).

Det florerar rykten. Jag skulle bara vilja dementera dessa. Jag tror inte att jag är berömd. Inte förrän imorgon, det är ju då jag kommer i tidningen. Och jag skulle aldrig byta kombo Å/rymdhunden mot något sånt här. Snarare något i still med detta.

Men jag måste ju säga att det är bra mycket coolare att bo i en takvåning med rymdhund än i en takvåning med porslinshund.

Bör jag bli orolig över att det ser ut så här vid mitt skrivbord?

Det är kanske lite John Nash-varning. Ni vet han i A Beautuful Mind som hade hela väggarna fulla med post-its. Det hade väl inte varit så illa att vara lik ett über-smart mattesnille. Om det inte vore för att han också hade en låtsasvän som bara han kunde se.

Jag hade i och för sig en sådan jag med när jag var liten. En låtsasvän alltså. Annika Brynesson hette hon. Hon bodde på taket på ett höghus i brunt tegel, någonstans i Bryssel. Hon var väldigt förtjust i formfranska med nutella på, precis som jag.

Ibland undrar jag vad som hände med henne. Vi förlorade kontakten efter ett tag. Men, vem vet - fortsätter jag med de här lapparna kanske vi tar upp kontakten igen snart.

Pedagogik och utbildningsorganisation är som en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på för mig. Jag vill allra helst hålla fingrarna borta, för det gör ju ont när den inte är färdigläkt. Men jag kan inte låta bli att pilla på den i alla fall; jag kan inte låta bli att vända och vrida och fundera på hur man kan förändra och förbättra utbildningssystemet för att det ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Och jag fattar ju att det aldrig lär gå.

Men trots att jag varje gång jag är på praktik ser verklighetens skola och blir rädd, så rädd för att jobba där, återkommer jag med någon slags sjuklig fascination, för jag tror envist på att det går, det måste gå att lösa problemet. Det är som när en tunn guldkedja har slagit knut på sig själv. Pillrar man tillräckligt länge med den så löser sig knuten. Bara man har tålamod. Så skolan är väl en guldkedjeknut. Kruxet är väl att lilla ensamma jag inte kan dra i de rätta trådarna, och lirka med de rätta politikerna. Lite som att försöka att lösa den där knuten utan några tummar. Lite svårt kan jag tänka mig.

I alla fall. Min slutsats är väl kanske nåt i stil med att jag kanske borde hålla mig undan. Att hålla mig till problem som det i alla fall finns en liten chans att jag skulle kunna lösa. Som hur man roterar bilder automatiskt på en hemsida till exempel. Fast då kanske jag får sluta upp att leva helt och hållet. För jag tycker att hela mitt liv är som ett enda stort problem som inte kan lösas.

Aja… Jag har i alla fall köpt en ny tröja idag, helt konsumistiskt. Men i en lite antikonsumistisk anda köpte jag en svart neutral topp med trekvartsärm bara för att jag ska kunna använda en gammal kortärmad skjorta. Så det enda plagget blev simsalabim till två kan man säga. Antingen har jag bara den svarta toppen, eller så har jag den svarta toppen och skjortan. Jag är mycket nöjd.

Krux vobiscum!

Trots att jag försov mig rätt rejält i morse har jag hunnit med en hel del om man gör en liten tillbakablick. Och det är ju något som är bra att göra, har jag hört.

3 kakor har jag bakat

2 personer har jag intervjuat

1 cool förortskille har jag skoj-förolämpat

Jag har premiärbloggtävlat här:

och pratat om utanförskap och det amerikanska presidentvalet i ett par timmar. Samt blivit attitydfotograferad för en tidningsartikel.

Det ni! Gör om det på en enda dag om ni kan! Och på en dag som ni försovit er dessutom…

Jag förtjänar nu SÖMN!

Äntligen har jag köpt en ny hylla! Mina böcker har varit väldigt trångbodda ett tag, och det har verkligen inte sett roligt ut i min bokhylla. Men så i går hittade jag en kompis till den ensamma hyllan för endast 80 kr. Ett riktigt fynd!

Så gårdagskvällen spenderade jag med att ordna och ordna om i mina hyllor. Det slutade med att nya hyllan blev full av pärmar och andra "kontorssaker" som man brukar vilja ha i närheten av datorn. Den gamla hyllan tänkte jag fylla med kursböcker och skönlitteratur.

Men så tyckte kombo Å att det skulle se snyggare ut om vi fyllde hela bokhyllan i gästrummet/biblioteket med bara pocketböcker. Och det höll jag ju med om. Men resultatet blev att snygg-bokhyllan i mitt rum blev ganska öde och tom.

Eller ja, två hyllplan är fyllda med kurslitteratur och ordböcker och ett med andlig litteratur och poesi. Men de andra två hyllplanen är det lite glest på.

Jag får helt enkelt se till att skaffa lite fler böcker!