Quo Vadis?

Inköpslista inför en sen kvällspromenad till Maxi:

- Adventskalender (Måste inhandlas för att den livslånga traditionen av att öppna adventskalenderns första lucka på morgonen på min födelsedag ska kunna upprätthållas.)

Vad jag packade upp ur kassarna när jag kom hem från promenaden:

- 2 st chokladkalendrar (Kombo Å får ju inte bli utan!)

- en bit brie

- luciakrona och ljus till brorsdotter E (Hon kommer bli en ettårig svart lucia. Jättesöt och förhoppningsvis inget i stil med detta!)

- pepparkaksgubbedress till brorson O (Han kommer bli helt enfärgad!)

- ingredienser till ost- och skinkpaj

- säkerhetsnålar

Idag sitter det rätt långt inne med tacksamheten. Men när jag tänker efter så är jag tacksam för min bror och hans familj som ställer upp och skjutsar och grejar när jag behöver det. Det är fint!

Nä, vet ni vad! Nu skulle jag vilja brista ut i ett stort, härligt, förlösande gapflabb. Ni vet ett sånt där när man varken kan eller vill sluta skratta, och som man har träningsvärk i både mag- och kindmuskler efter. Jag är alldeles för spänd och stressad för att det ska vara nyttigt.

Så, en utmaning till alla läsare: Få mig att skratta!

Idag är jag tacksam för att jag fick reda på betyget på förra delkursen, och jag fick godkänt. Puh! 

Nu har det snöat hemma. Snälla ligg kvar en dryg vecka till!

Alltså, det här examensarbetet går mig redan på nerverna och håller på att göra mig till ett dårhushjon. Ena dagen är jag manisk och andra dagen får jag ångest och blir helt deprimerad för att jag har kört fast på någon liten detalj. Och så kommer det alltså hålla på ända fram till jul.

Varje gång ångesten drabbar mig är jag en nanometer från att ge upp och bara strunta i att göra upsatsen. Att jobba på vilket jobb som helst med fasta tider känns just nu som rena rama himmelriket, och jag skulle tusen millioner gånger hellere göra det än ett ruttet examensarbete som ändå ingen kommer läsa.

Men så kommer tanken, som är rätt så osmickrande och inte särskilt välkommen när jag är i mitt normaltillstånd, men som i mitt nuvarande tillstånd är räddningen, nämligen: - Fy, vad pinsamt att behöva erkänna för alla på min 30-årsfest att jag inte pallade trycket utan hoppade av utbildningen när jag bara hade några få veckor kvar.

Det som håller mig kvar är alltså ren och skär människofruktan och stolthet. Drag som jag när det här är över kommer försöka fila bort, men som i nuläget fyller en avgörande funktion. Vad ska man göra när man lider ödesdiger brist på diciplin?

Till sist vill jag bara sända ut en vädjan till alla vänner och andra bloggläsare. Om jag någonsin nämner något om att skriva ytterligare en c-uppsats, eller kanske en d-uppsats eller något som helst som liknar ett examensarbete, hindra mig! Påminn mig om detta, om varannandagsångesten!

Det var bara det jag ville säga.

Hm, jag kom liksom lite av mig i bloggandet, precis när jag hade deklarerat tacksamhetbloggens födelse. Jag kom in i någon slags manisk leta-reda-på-litteratur-till-examensarbetet-fas som tog slut med dunder och brak igår eftermiddag klockan 17.30. Eller, inte dunder och brak. Snarare total avsaknad av rörelse i soffan framför TV:n. I alla fall tog manin abrupt slut.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om i det här inlägget. Det är reserverat för tacksamet. Så jag sammanfattar de senaste dagarnas tacksamhet, för jag har minsann gått och tänkt på vad jag är tacksam för, trots att jag inte har hunnit skriva.

I onsdags var jag tacksam för att det snöade så vackert när jag promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården.

I torsdags var jag tacksam för att jag fick besked om att jag har min försörjning tryggad under våren och lite till.

Igår var jag tacksam för att allt gick så bra när jag åkte över hela stan i ett intrikat spindelvävsmönster för att låna (nästan) alla böcker jag behöver till examensarbetet, och att jag fick tag på de flesta av dem.

Vad jag är tacksam över idag kommer senare, eftersom det är mycket dag kvar än och allt kan hända. 

Idag är jag tacksam för…

… att jag hade ett så bra möte med min handledare för examensarbetet. Det blir kanske bra till slut.

Tack vare My och hennes positiva affirmering som smittade av sig lite kom jag på att jag en månad för fem år sedan höll mig med en tacksamhetsbok. I den skrev jag ner fem saker varje dag som jag var tacksam över. Jag kommer ihåg att det faktiskt hjälpte något mot det missmod och det negativa stråk jag var inne i just då. Trots att jag hade riktigt usla dagar även under den där månaden, kunde jag varje dag ändå få ihop fem saker som jag kunde vara tacksam över.

Så nu tänker jag, i Mys anda, föra en tacksamhetsblogg. Men för att få lite kvalité på tacksamheten begränsar jag mig till att komma på en sak om dagen att vara tacksam över. Så får vi se hur länge det håller…

Men inte hemma.