Quo Vadis?

Hm, ja, det kan ju bli intressant att se hur många läsare den där rubriken lockar. Men det var inte riktigt så illa som det låter.

Det var nämligen så att under julklappsutdelningen idag (vi stuvade runt i traditionerna lite för att få logisitiken att gå ihop, så julafton blev juldagen och tvärt om fast ändå inte, never mind) blev åldriga mormor så förtjust i en av klapparna att hon var tvungen att prova den OMEDELBART. Eftersom hon tror att hon ska snubbla och falla ihop bara hon tänker på att ta ett steg tyckte hon att det var lite besvärligt att behöva ta sig de (25 stegen för henne men för oss andra) fem stegen till toaletten för att prova den nya långärmade t-shirten mamma hade köpt till henne. Tydligen slöt hon och mamma någon slags överenskommelse om att vi inte skulle titta om hon satt kvar i fåtöljen (som för övrigt står ganska centralt placerad framför fönstret ut mot gården) och bytte om. Den överenskommelsen hade dock gått alla andra förbi. Allra mest skakade blev nog Minsta Storebror och pappa. Jag missade större delen av spektaklet eftersom jag satt med ryggen till, men insåg att något var på gång när jag såg brorsans min. Det såg ut som att han helst hade varit blind… När mormor sedan öppnade nästa paket, vågade brorsan knappt titta av rädsla för att det skulle vara en kjol.

Det är först på senare år mormor har varit med på våra julfiranden, och därför har hon av förklarliga skäl ibland lite svårt att hänga med i våra specialtraditioner. Så även i år. Men eftersom hon har blivit lite virrig och än mer döv än tidigare var det näst intill omöjligt att få henne att öppna paketen ett i taget och i åldersordning som traditionen säger. När Svägerskan A för femte gången inom loppet av tio minuter hade påmint henne om att inte öppna sina paket förrän det var hennes tur var jag tvungen att be svägerskan flytta på saxen som låg strax intill mig. Till och med lilla M som är sex år, och 80 år yngre än mormor, klarade att vänta på sin tur.

Det var väl någonstans i det hugget grädden började surna. Men det var först när mormor ville påkalla lilla M:s uppmärksamhet genom att upprepa hennes namn med ungefär en millisekunds mellanrum som grädden verkligen skar sig.

På gränsen till nervsammanbrott grep jag tillfället i flykten och gav mig iväg till affären för att köpa mer grädde.

Resten av eftermiddagen avlöpte dock utan missöden och avslutades i harmoni kring efterrätten - brylépudding med pasionsfrukt och hallon, och ostkaka med vispad (oskuren) grädde och hallon.

Jag tror att jag eventuellt kan ha kommit över den värsta stressen som eländigt har klängt sig fast vid mig den här hösten. Kanske alltså. Jag vågar inte hoppas något. Men det finns en ytterst liten chans att jag kanske kanske kommer in i någon slags rutin att börja skriva lite mer regelbundet här på bloggen igen. Kanske. Ingen press. Jag klarar inte press just nu.

Men ijallafall… Det kan tänkas att det kan vara värt att slänga ett öga här på bloggen då och då en tid framöver. Omifallatt. Mitt liv kanske blir intressant. Who knows?! Nytt år - nya möjligheter!

Ska sluta dravla nu och istället skriva ett inlägg om mitt julfirande.