Quo Vadis?

Apropå Torgnysdotters inlägg om uppsats och institutioner kom jag på att jag inte har kommit ut ordentligt på bloggen. Den noggranne läsaren har kanske uppfattat att jag skriver om jobbet oftare än tidigare, och ord som studier, uppsats, kurslitteratur står inte att finna.

Man kan inte heller se orden uppsats och färdig i samma mening, vilket förklaras av att, och det är här bekännelsen kommer, uppsatsen helt enkelt inte är klar. Eller rättare: den existerar inte.

En bit in i december förra året insåg jag att det inte skulle bli något av det där eländes examensarbetet, och efter några veckors ångest och hårslitande gav jag upp. Detta att ge upp är en stor grej för mig. Jag vill väldigt envist göra klart saker jag har gett mig in på, och går inte det känns det för mig som ett stort nederlag. Även detta.

Men så inser jag att min mentala hälsa är viktigare än en uppsats och en examen. Och att livet är mer än att prestera. Dessutom går det ju att göra saker senare. Som till exempel uppsatser.

Jag hoppas dock att inspirationen kommer åter snabbare för mig än för Torgnysdotter. No offence T, men 15 år är ganska lång tid!

Jag är på jobbet trots att det är lördag. Vi kontorsråttor är ju inte vana vid det. Men jag njuter av att vara här nästan själv! Det är så tyst och lugnt. Ingen som avbryter, jag får tänka tankarna klart.

Och alldeles nyss, när jag gick från skrivaren till mitt rum med en bunt nyutskrivna beslut, kändes det som att jag bar guld i mina händer. Just för att jag för en gång skull ser lönen av min möda koncentrerad på en gång.

Idag har jag åstadkommit något - och det är guld i mina ögon.

Idag på jobbet satt jag och tre andra och pratade vid fikat. De tre andra satt och mindes en whiskeymässa de hade varit på för några år sedan, och på så sätt kom vi att diskutera alkoholvanor. Alla tre är väl medvetna om att jag inte dricker, och en av dem undrade vad jag gör en fredagskväll som denna, efter en hård arbetsvecka, istället för som han sjunka ner med ett glas framför TV:n.

Jag funderade ett tag och kom fram till att jag nog hyr en film och köper en halvliter Ben & Jerry’s Chocolate Chip Cookiedough-glass.

En annan slags verklighetsflykt alltså.

Men ikväll flydde jag inte verkligheten - snarare tvärt om. Jag och fyra kära vänner åt god mat och pratade om vår verklighet som kvinnor i olika sammanhang. Hur verkligheten är beskaffad och hur vi kan och vill förhålla oss till den. Och hur vi kan förändra den så att den blir mer jämställd. Eller ja, det sista pratade vi inte så mycket om, eftersom den frågan är lite klurig. Men vi tänker att vi kanske kan komma på något bra så småningom.

Är det månne en ny bok? Nej. (Inte än i alla fall.) Det är en beskrivning av det syndrom jag har upplevt idag, vars enda förklaring måste vara att

a) jag långsamt håller på att bli galen, eller

b) jag har något fel på syncentrum.

Det är två incidenter som styrker att något är fel. Den första inträffade på tunnelbanan på väg till jobbet i morse. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Ser Fittja Centrum åka förbi, de grålila betonghusen lika deprimerande som alltid, men upp-piffade av ett tunt lager flygsnö. Mitt emellan två av 12-våningshusen ser jag helt plötsligt en suddig, men mysig liten stuga med tre oregelbundet utplacerade och lite oproportionerligt stora glödlampor à la julgransbelysning. Millisekunder senare inser jag att syncentrum dragit förhastade slutsatser (det är den diagnosen jag hoppas på), och att vad jag först såg som ett pittoreskt och aningen överdekorerat litet hus faktiskt bara var sopbilen. (Den förmodade julgransbelysningen var i själva verket backlyktor och blinkers…)

Den andra incidenten ägde rum på väg ner till restaurangen på jobbet. Jag kommer ut från hissen, öppnar dörren till entén untanför och ser den manshöga blå tavlan stå på golvet istället för att hänga på väggen. Men det som fångar min uppmärksamhet är de små mössen som springer på överkanten av tavlan! Det konstiga är dock att mössen är hudfärgade liksom, och har väldigt tjocka och konstigt placerade ben. Det visar sig något ögonblick senare att jag inte behöver larma anticimex. Det var ju bara tavelupphängarna som stod bakom tavlan och flyttade den genom att lyfta den i överkant (så att man bara såg fingertopparna i överkanten av duken).

Såhär i efterhand är jag rätt tacksam över att jag inte är sådär vansinnigt rädd för möss (råttor är en annan deal). Det hade varit smått pinsamt om jag hade sprungit skrikande genom korridoren och trott mig vara förföljd av små gnagare.

Det slår mig nu är att en tredje möjlig förklaring är hallucinationer orsakade av hunger. Ena synen var ju på väg till lunchen, och den andra inträffade innan frukost, eftersom jag äter frukost på jobbet.

I vilket fall som helst hoppas jag på att synerna, eller vad man nu ska kalla dem, avtar, eftersom jag känner mig lite nervös över vad som kan hända. I morgon kanske jag ser krokodiler. Och dem är jag bra mycket räddare för än möss.

Efter ett rätt så ordentligt juluppehåll, eller vad jag nu ska skylla på, så ska jag försöka få lite fason på bloggen och bloggandet.

För de allra flesta börjar (och slutar) väl fasen "mitt nya liv" i januari. Man avger nyårslöften. Lovar sig själv att äta nyttigare efter all julmat. Träna minst tre gånger i veckan, etc. etc. Sen, i februari, är man tillbaka i det gamla livet igen.

För mig inträffade denna fas i februari (och fortsätter förhoppningsvis längre än till månadsskiftet) eftersom jag började året med att stressjobba för att sedan kunna ha två veckors semester (Brasilien) följt av en veckas sjukdom (influensa). Detta var mitt gamla liv.

Mitt nya liv började således måndagen den 2 februari, och inleddes med en rivstart på jobbet. En halvtimme, nå en timme då, innan den nya kollegan skulle komma, utsågs jag till hennes mentor och ansvarig för hennes introduktion. Pedagogen i mig vände sig i sin grav. (Man kan tänka att jag blandar ihop ett par talesätt här, men det är faktiskt ganska sanningsenligt - jag har på sätt och vi begravt pedagogen i mig i och med att jag inte tänker jobba som lärare, i alla fall inte inom den närmsta framtiden.)

Anyway. Lite kort varsel blev det ju med den där introduktionen. Inte alls varm i kläderna efter totalt tre veckors bortavaro, improviserade jag de första dagarna. Äh, who am I kidding! Jag improviserar fortfarande. Men hon tycks lära sig, trots mina ansträngningar, så varför ändra ett vinnande koncept, som man säger. Rätt utmattad är jag dock, så det ska bli skönt när hon är ännu mer självgående och jag kan börja ägna mig åt att få någon slags struktur på mitt arbete. En rytm liksom.

Det är det som är planen för mitt nya liv nämligen. Rytm. Rutin. Men inte tråkigt. Inte slentrian. Det känns som en utmaning, minst sagt. Men nödvändigt. Annars tror jag att jag kanske går sönder.

Denna dagen har jag ägnat till att försöka bli lite helare. Att limma ihop mig något efter den stresade, splittrade veckan. Jag började med att sova ut. Sedan läsa ut en bok. (Skönt att göra färdigt saker!) Sedan lunch och shopping med mamma och pappa på stan. Sist fryspizza och cola framför Bruce Almighty som slutade i en stunds funderingar över det här med att överlämna sig helt till Gud. (Apropå filmen.) Det finns en slags skön ironi att ge sitt allt och sig själv till Gud och sedan bli överkörd av en lastbil, som Bruce blir. Lite ödmjukande på något sätt liksom.

Det får vara allt för ikväll. Time to hit the sack!

Så går det alltså när man låter ett hundskrälle blogga. Men ja, ja… Det fick ju fart på mitt bloggande i alla fall.

Steph har nu alltså officiellt återtagit bloggen!

Hihi…medan jag fortfarande har möjlighet att logga in här skriver jag lite till…får se hur länge det får stå kvar…hihi…

Kontakt sökes:

Hej, jag heter Steph! Jag är snygg & smart som bara den. Är intresserad av det mesta. Jag söker en trevlig och schysst kille i 30-årsåldern, som helst bor i Stockholmsområdet. (Bra om du kan mycket om fåglar.)

Jag heter Steph och jag samlar på svanar. Jag tycker om mysiga hemmakvällar och månskenspromenader. Min blogg är mitt liv. Jag kan inte leva utan den.

Hehe…nej jag skojar bara!  Åsa aka kombo Å aka Rymdhunden aka Hundskrället här! Jag har efter mycket tjat fått lov att skriva ett inlägg på denna annars till synes mycket stendöda, på gränsen till likstela blogg. Namnet på bloggen är ju ironiskt nog Quo vadis? (= Vart är du på väg?) och denna blogg är ju verkligen going nowhere!

Så, om ni kommenterar detta inlägg kanske den riktiga Steph börjar blogga igen! Kom igen Steph! You can do it! Davay! Yalla!