Åh vad nördigt och tröttsamt att Firefox och Internet Explorer inte kan komma överens om hur mycket 80 pixlar är!
Beroende på vilken webbläsare man tittar på min blogg i får den olika utseende. Just nu ser den bra ut i IE, men i FF har mittenfältet hoppat ner en bit.
Men ikväll orkar jag inte ens försöka fixa. Det finns viktigare saker att tänka på.
Och min stolthet känner ingen gräns.
Nu har jag äntligen fått till det så att jag lätt kan ändra bakgrund på bloggen när jag känner att det är dags för lite förnyelse.
Det är lättare så än, att som förut, möblera om i mitt rum varje gång jag började känna mig rastlös och behövde lite nytt.
Här är boken som min blogg är uppkallad efter.
Den finns också som film. Jag har inte sett den, men jag tror att boken som vanligt är bättre än filmen. Även om filmens reklamaffisch (från 1951) är grymt snygg.
Om Lydia får vara en superhjälte så vill jag också! Tada!
(Observera att det inte var jag som valde mina epitet.)
Detta har jag gjort idag. Och jobbet betalade.
Lite galet att klättring räknas som friskvård. Man kan ju trilla ner och dö hur lätt som helst juh.
Ja, det finns ju en lina förstås…
För en hel del år sedan var kombo Å med på en terminsavslutning som jag och kompis E hade med den cellgrupp (liten böne/gemenskapsgrupp i kyrkan) vi var ledare för då. Under kvällen hade vi en liten övning, då alla som var där skulle skriva ner två goda egenskaper hos var och en av de andra, och sedan skulle vi samla ihop och sammanställa, jag och E. Vi var ju tvungna att ha lite censur, eftersom gruppen, förutom en enda tjej, bestod av fem eller sex grabbar i åldrarna 14 - 17 år. Vem vet vad de kunde ha hittat på att skriva!
Nåväl. När E och jag hade sammanställt varje persons samlade skörd av egenskaper på varsitt kort, inklusive våra egna, var det inte så svårt att se vilka av egenskaperna kombo Å hade delat ut.
På E:s kort stod det bl a: Smart men snygg.
På mitt stod det bl a: Snygg men smart.
Om man kopplar ihop detta med reklamen nedan, innebär då detta att jag är en porttelefon?
Jaha, det här med mitt underbara liv i exil blev ju inte irktigt som jag hade tänkt mig. Måndag eftermiddag på väg hem från jobbet inser jag att jag är väldigt lycklig som bara har tjugo minuters resväg, och det är nätt och jämt att jag klarar mig hela vägen fram. Två gånger får jag sätta mig på huk vid en pelare för att inte svimma. Andra gången kommer en snäll servitris och ger mig vatten. Det får mig att kunna ta mig de sista 200 metrarna till lägenheten och toaletten för att sedan tillbringa större delen av kvällen där. Det var den fruktade magsjukan som slog till! Vidrigt! Jag skulle kunna göra rätt så mycket för en livstids skydd mot denna pest. För det är vad det är. En pest, en farsot, en… jag finner inte ord.
Men…
…jag har någon medfödd skada/egenhet som innebär att jag alltid (eller i alla fall onödigt ofta) vänder och vrider på saker, vilket innebär att jag ofta ser saker från olika perspektiv och därmed dess för- och nackdelar. En bra egenskap kan man tycka, men inte alltid. Ibland vill man ju helt enkelt vara helt emot något, som till exempel magsjuka.
Men, när jag funderade lite över min dag idag, och insåg att jag bara hade ätit några skorpor och en liten youghurt och ändå inte var hungrig, då kändes det ändå lite praktiskt att ha haft magsjukan. Så här i efterhand liksom. Tänk om jag kunde bibehålla den låga mängden näringsintag. Det vore ju både praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt. En Yoggi och tre skorpor per dag. Och så lite mjölk då förstås.
En hake är förstås att jag skulle behöva säga upp mig från mitt jobb, alternativt jobba hemifrån, för att spara den energi som behövs för att röra min kropp. För denna dagen har inneburit en väldigt stor del stillasittande/liggande med datorn i knät. Jag skulle faktiskt säga att den bara har inneburit det, förutom en dusch och en tripp till affären.
Så kanske ändå att jag går tillbaks till lite mer reguljär kost imorgon. Det är ju också så väldigt gott med annat än skorpor och yoghurt. Som t ex lax med romsås som finns i kylen. Fast den får nog vänta tills jag har vant min stackars mörbultade lilla mage vid fast föda. Ett steg i taget.
Nu, troligtvis konvalecensens sista film. Eller i alla fall näst sista.
I två veckor nu kommer jag leva i exil i storstaden istället för att bo hemma i förorten. Lyssnande på halv-homien Salem Al Fakir undrar jag om jag redan saknar den. Förorten alltså.
Två definitiva fördelar med exil-livet i stan är dock att café-frukost finns två minuter hemifrån…
och att möjligheter till söndagförmiddagsshopping finns en minut hemifrån. Morgonens skörd:
Jag hade börjat på ett sur-inlägg om att det är så jobbigt att jag är så stressad och måste jobba så mycket nu. Men medan jag skrev chattade jag med min bror som berättade om alla roliga och knäppa saker som mina brorsbarn gör. Bland annat berättade han om lilla S, som när han ber kvällbön ibland kan tacka Gud för "Thalis som slog mig". Thalis är hans bästa kompis, men som alla bästisar blir de väl osams ibland. Nu är S knappt tre år, så jag är inte säker på att han riktigt förstår fullheten av vad han gör i dethär fallet. Men jag tänker ändå att jag skulle vilja vara mer som han.
Tänk om jag kunde tacka Gud för människor som gör mig illa. Inte tacka för att de gör mig illa, utan tacka för personerna liksom. Är det inte det nåd går ut på? Att se personen bakom felet.
Jag läser just nu Philip Yanceys bok "Med nådens ögon", och han skriver om just detta. Att visa varandra nåd. Han menar att vi lever i en tid av onåd, där vi kräver ett öga för ett öga. Onåden blir en ond och nedåtgående sprial och det enda som kan hejda den är nåd. Att inte utkräva hämnd, att inte hävda sin rätt.
Jag önskar att jag vore en sådan människa som visade andra nåd. Men om och om igen kommer jag på mig själv med att hårdhjärtat kräva min rätt. I kön på ICA när någon försöker tränga sig före. På MacDonalds när den trötte killen i kassan glömmer att komma med hamburgaren som han har lovat. När jag låter de orimliga kraven jag har på mig själv styra kraven jag har på andra.
Jag önskar att jag vore mer som den Gud jag tror på. En sådan som ger sitt liv för sina vänner. En sådan som visar nåd.
