Quo Vadis?

Ni som känner mig vet att jag är något av en språknörd. Jag tror inte jag ligger så vansinnigt högt på skalan; jag har träffat folk som är värre. Men jag jag är definitivt mer språknördig än gemene man.

En del av skadan (alltså språknörds-skadan) består i att ord poppar upp, i bland från ingenstans alls, och biter sig fast i hjärnan. Ofta är det lite ovanliga ord som jag kan ha hört eller läst i förbigående, men det kan vara andra ord också. Som till exempel ordet pagoda, som plötsligt dök upp i mitt medvetande. Jag letade igenom hjärnförråden för att försöka klura ut vilket språk det kunde vara, men ingen framgång. Jag kan mest romanska språk, och detta passade liksom inte in i mönstret.

Men så frågade jag kombo Å om hon hade någon aning om vilket språk ordet skulle kunna komma ifrån. Det hade hon. Det visade sig att pagoda är det ryska ordet för väder. Jag kan inte ryska, men antagligen hade jag hört det någonstans. I och för sig inte så konstigt med en slavofil till kombo.

En av anledingarna till att jag kom att tänka på min språkskada var att jag satt och analyserade ordet oxymoron med några vänner. Vi kom inte på vilka ord det skulle kunna härledas från, men jag påpekade att det åtminstone var ett tillräckligt klurigt ord för att det skulle kunna sätta sig på hjärnan på mig.

Det gjorde det inte, utan det blev istället endokardit som hjärnan hade hakat upp sig på märkte jag när jag stod och hängde tvätt alldeles nyss.

Stor potential att bli morgondagens hjärngnagarord är Beatrix Vnunk - mitt nyaste tillskott i länklistan.