Quo Vadis?

För en hel del år sedan var kombo Å med på en terminsavslutning som jag och kompis E hade med den cellgrupp (liten böne/gemenskapsgrupp i kyrkan) vi var ledare för då. Under kvällen hade vi en liten övning, då alla som var där skulle skriva ner två goda egenskaper hos var och en av de andra, och sedan skulle vi samla ihop och sammanställa, jag och E. Vi var ju tvungna att ha lite censur, eftersom gruppen, förutom en enda tjej, bestod av fem eller sex grabbar i åldrarna 14 - 17 år. Vem vet vad de kunde ha hittat på att skriva!

Nåväl. När E och jag hade sammanställt varje persons samlade skörd av egenskaper på varsitt kort, inklusive våra egna, var det inte så svårt att se vilka av egenskaperna kombo Å hade delat ut.

På E:s kort stod det bl a: Smart men snygg.

På mitt stod det bl a: Snygg men smart.

Om man kopplar ihop detta med reklamen nedan, innebär då detta att jag är en porttelefon?

Jaha, det här med mitt underbara liv i exil blev ju inte irktigt som jag hade tänkt mig. Måndag eftermiddag på väg hem från jobbet inser jag att jag är väldigt lycklig som bara har tjugo minuters resväg, och det är nätt och jämt att jag klarar mig hela vägen fram. Två gånger får jag sätta mig på huk vid en pelare för att inte svimma. Andra gången kommer en snäll servitris och ger mig vatten. Det får mig att kunna ta mig de sista 200 metrarna till lägenheten och toaletten för att sedan tillbringa större delen av kvällen där. Det var den fruktade magsjukan som slog till! Vidrigt! Jag skulle kunna göra rätt så mycket för en livstids skydd mot denna pest. För det är vad det är. En pest, en farsot, en… jag finner inte ord.

Men…

…jag har någon medfödd skada/egenhet som innebär att jag alltid (eller i alla fall onödigt ofta) vänder och vrider på saker, vilket innebär att jag ofta ser saker från olika perspektiv och därmed dess för- och nackdelar. En bra egenskap kan man tycka, men inte alltid. Ibland vill man ju helt enkelt vara helt emot något, som till exempel magsjuka.

Men, när jag funderade lite över min dag idag, och insåg att jag bara hade ätit några skorpor och en liten youghurt och ändå inte var hungrig, då kändes det ändå lite praktiskt att ha haft magsjukan. Så här i efterhand liksom. Tänk om jag kunde bibehålla den låga mängden näringsintag. Det vore ju både praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt. En Yoggi och tre skorpor per dag. Och så lite mjölk då förstås.

En hake är förstås att jag skulle behöva säga upp mig från mitt jobb, alternativt jobba hemifrån, för att spara den energi som behövs för att röra min kropp. För denna dagen har inneburit en väldigt stor del stillasittande/liggande med datorn i knät. Jag skulle faktiskt säga att den bara har inneburit det, förutom en dusch och en tripp till affären.

Så kanske ändå att jag går tillbaks till lite mer reguljär kost imorgon. Det är ju också så väldigt gott med annat än skorpor och yoghurt. Som t ex lax med romsås som finns i kylen. Fast den får nog vänta tills jag har vant min stackars mörbultade lilla mage vid fast föda. Ett steg i taget.

Nu, troligtvis konvalecensens sista film. Eller i alla fall näst sista.

Jag hade börjat på ett sur-inlägg om att det är så jobbigt att jag är så stressad och måste jobba så mycket nu. Men medan jag skrev chattade jag med min bror som berättade om alla roliga och knäppa saker som mina brorsbarn gör. Bland annat berättade han om lilla S, som när han ber kvällbön ibland kan tacka Gud för "Thalis som slog mig". Thalis är hans bästa kompis, men som alla bästisar blir de väl osams ibland. Nu är S knappt tre år, så jag är inte säker på att han riktigt förstår fullheten av vad han gör i dethär fallet. Men jag tänker ändå att jag skulle vilja vara mer som han.

Tänk om jag kunde tacka Gud för människor som gör mig illa. Inte tacka för att de gör mig illa, utan tacka för personerna liksom. Är det inte det nåd går ut på? Att se personen bakom felet.

Jag läser just nu Philip Yanceys bok "Med nådens ögon", och han skriver om just detta. Att visa varandra nåd. Han menar att vi lever i en tid av onåd, där vi kräver ett öga för ett öga. Onåden blir en ond och nedåtgående sprial och det enda som kan hejda den är nåd. Att inte utkräva hämnd, att inte hävda sin rätt.

Jag önskar att jag vore en sådan människa som visade andra nåd. Men om och om igen kommer jag på mig själv med att hårdhjärtat kräva min rätt. I kön på ICA när någon försöker tränga sig före. På MacDonalds när den trötte killen i kassan glömmer att komma med hamburgaren som han har lovat. När jag låter de orimliga kraven jag har på mig själv styra kraven jag har på andra.

Jag önskar att jag vore mer som den Gud jag tror på. En sådan som ger sitt liv för sina vänner. En sådan som visar nåd.

Är glad för två saker just nu.

- Att jag fick höra av en god vän ikväll att jag var fin.

- Att jag överlevde en potentiellt obehaglig situation och hade roligt på kuppen.

Men jag funderar på en sak angående det första glädjeämnet. Varför väger det tyngre när en killkompis ger en komplimang än när en tjejkompis gör det? Sen undrar jag om det gäller alla komplimanger eller bara sådana som har med utseendet att göra.

Det stör mig lite att det faktiskt har betydelse för mig om det är en kille eller tjej som ger komplimangen. Jag har läst någonstans att vi kvinnor skulle vara skapta med en naturlig längtan att behaga mannen och att vi vill bli beundrade och "jagade", "pursued" på engelska. Men jag vet inte om jag vill hålla med om det. Det känns inte som en attraktiv tanke. För då får ju en man på en gång ett övertag över mig om det ligger i min natur att vilja behaga. Och är det dessutom ett biologiskt tillstånd blir det väldigt svårt att göra något åt det hela. Samtidigt kvarstår ju det faktum, att jag lägger mer tyngd vid den där komplimangen om den kommer från en man. Men det kanske är så att det är ett socialt inlärt beteende. Det skulle kännas lite bättre, för då är det ju något jag själv kan påverka. Till viss del i alla fall.

Nåväl, inget blir i alla fall löst i denna sena timma, och jag tänker njuta av min komplimang oavsett dess genetiska ursprung, tillsammans med de fina saker käraste syster M sa om mig.

Dags att vaggas in i sömnen av min favoritkille för tillfället - Josh.

Det händer något konstigt med mig när jag sätter mig vid datorn för att blogga. Huvudet blir helt tomt. Det är väldigt kostigt, för jag kan ligga och författa bloggar i oändlighet när jag ska sova. Så tänker jag att jag ska komma ihåg det där jag tänkte på till dagen efter, och skriva om det då. Men när jag väl sätter mig vid datorn då, nästa dag, kommer jag inte ihåg något alls.

Undrar om det är så att min hjärna är så van att ta in information när den sitter framför internet att den liksom stänger av output-kanalen.

Lite störigt är det ju att det blir så, för nu skulle det till exempel vara ett ypperligt tillfälle för mig att skriva ner mina samlade mentala bloggutkast. Jag sitter på tåget med lånad dator och dongel (HATAR ordet, men jag vet inte vad jag ska kalla det annars) med nya kärleken Josh i hörlurarna.

Tur att jag kan meta-blogga i alla fall.

Ett tips i regnrusket är att gå in och lyssna på Josh här - hans röst är som en mjuk och varm filt. Passande en dag som denna.

Idag är jag en rödstrumpa. Eller, jag har åtminstone nyinköpta röda strumpor på mig.

När jag var liten kunde jag (ibland) bli arg över något. (Vad jag kan minnas var jag ett väldigt lugnt och sansat barn. Blev sällan arg. En del kan minnas det annorlunda.) Då jag faktiskt blev arg, eller så där lite moraliskt indignerad över något, allra helst över något mina tre äldre bröder hade gjort eller sagt, tyckte de ofta att jag blev lite väl rättrådig och övermoralisk, och kallade mig då "lilla rödstrumpan".

Trots att jag inte riktigt förstod var en rödstrumpa var då, så begrep jag så mycket att det i deras ögon inte var något positivt, snarare något löjligt. Och för mig räckte det att de satte epitetet "lilla" framför för att jag skulle bli ännu argare än jag redan var.

Jag undrar hur mycket av dessa mina tidiga rödstrumpeerfarenheter som faktiskt har gjort att jag tänker som jag gör kring feminism. För idag skulle jag nog ta att bli kallad rödstrumpa som en komplimang. För jag förstår inte riktigt varför kampen för jämställdhet skulle ha en negativ klang, ens för män.

Så, här är jag i mina röda rödstrumpor.

Pedagogik och utbildningsorganisation är som en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på för mig. Jag vill allra helst hålla fingrarna borta, för det gör ju ont när den inte är färdigläkt. Men jag kan inte låta bli att pilla på den i alla fall; jag kan inte låta bli att vända och vrida och fundera på hur man kan förändra och förbättra utbildningssystemet för att det ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Och jag fattar ju att det aldrig lär gå.

Men trots att jag varje gång jag är på praktik ser verklighetens skola och blir rädd, så rädd för att jobba där, återkommer jag med någon slags sjuklig fascination, för jag tror envist på att det går, det måste gå att lösa problemet. Det är som när en tunn guldkedja har slagit knut på sig själv. Pillrar man tillräckligt länge med den så löser sig knuten. Bara man har tålamod. Så skolan är väl en guldkedjeknut. Kruxet är väl att lilla ensamma jag inte kan dra i de rätta trådarna, och lirka med de rätta politikerna. Lite som att försöka att lösa den där knuten utan några tummar. Lite svårt kan jag tänka mig.

I alla fall. Min slutsats är väl kanske nåt i stil med att jag kanske borde hålla mig undan. Att hålla mig till problem som det i alla fall finns en liten chans att jag skulle kunna lösa. Som hur man roterar bilder automatiskt på en hemsida till exempel. Fast då kanske jag får sluta upp att leva helt och hållet. För jag tycker att hela mitt liv är som ett enda stort problem som inte kan lösas.

Aja… Jag har i alla fall köpt en ny tröja idag, helt konsumistiskt. Men i en lite antikonsumistisk anda köpte jag en svart neutral topp med trekvartsärm bara för att jag ska kunna använda en gammal kortärmad skjorta. Så det enda plagget blev simsalabim till två kan man säga. Antingen har jag bara den svarta toppen, eller så har jag den svarta toppen och skjortan. Jag är mycket nöjd.

Krux vobiscum!

Större delen av mitt liv går just nu ut på att plugga, och därmed också på att försöka trivas med det. Av någon anledning har det blivit viktigare för mig nu än förut att känna att jag hör till. På skolan alltså. Jag vet inte om det beror på att jag tidigare har känt tillhörighet utan att liksom tänka på det, eller om det är så att jag inte har brytt mig tidigare. Det kan vara så att jag tidigare har gjort så många fler saker samtidigt med pluggandet, att jag har fått känslan av tillhörighet någon annanstans ifrån.

Som det är nu har jag skalat ner allt extra till att bara innefatta mitt extrajobb en dag i veckan och sporadiska insatser i kyrkan. Jag tänker att det är bra att ha färre saker att göra och göra dem ordentligt, än att ha en massa saker att göra och bara vara stressad hela tiden. Resultatet är då, inte helt oväntat, att jag upptäcker att jag har lagt en hel del av min identitet i det jag gör. Så där som jag har lovat mig själv många gånger att det inte skulle bli. Men så är jag där ändå. Och det gäller att programmera om mig själv till att förstå att det är vem jag är som räknas, inte vad jag gör. Och att försöka komma på vem jag är, och att den personen är rätt bra och värdefull och allt sånt där.

Men det är väl då, när bekräftelsen jag ger mig själv och får av andra för saker som jag gör upphör, som känslan av att vara osynlig infinner sig. Att inte ha någon självklar plats är riktigt obehagligt. Att hela tiden, om det så bara är för mig själv, hävda min plats i olika situationer är påfrestande. Att inse att det är jag själv som har försatt mig i denna situation känns jobbigt, eftersom det alltid är lättare att skylla på någon annan. Men samtidigt är det ju bra att jag förstår att det är mig det hänger på. Nu återstår bara att försöka lista ut hur jag tar mig ur detta destruktiva tankemönster, för det är väl det det är - tankemönster.

Något som kan hjälpa, har jag märkt, är att prata med vänner. Alltså såna där bra vänner som utan att säga något om det får en att känna sig värdefull. Utan att man har gjort ett skvatt. 

Så skönt att ni finns… 

Här om dagen hade kombo Å och jag vår ex-kombo S på besök. Vi åt och pratade och hade trevligt. Ex-kombo S berättade om en händelse på sitt jobb och refererade till sin avdelning som den paramedicinska varpå kombo Å blev helt exalterad och började prata om CSI och aliens i nacken och så. Vi tyckte det var ganska coolt att S är paramedicinare, och eftersom hon är sjukgymnast och massör och knådar min rygg ibland, refererar jag till henne som "min paramedicinare".

Idag på morgonen, när vi hade tillfälligt sammanbrott, fick kollegan J ett mail från sin syster med ett utdrag ur Daphnes blogg. Jag hade ingen aning om vem denna Daphne var fram tills dess, men J förklarade att hon har varit med i Paradise Hotel eller något sådant program, och dessutom är hon syster till Dogge. Jag kom efter en stunds funderande fram till att hon måste vara en parakändis. Alltså inte en kändis, utan en som är "bredvid" en kändis. Para betyder ju bredvid.

När jag letade efter länken till Daphnes blogg hittade jag detta inlägg om den som ungefär sammanfattar vad kollegan J och hennes syrra tänker och tycker. Och jag misstänker att det sammanfaller med min uppfattning också, om jag orkar bilda mig en.

Men nu återstår frågan; om para betyder bredvid, vad är då egentligen en paranöt?

Rättelse: Arkiv X var det kombo Å pratade om, inte CSI, fick jag besked om.

Ibland går man sönder. I skärvor. Som en kruka som tappats i golvet.

Men det behöver ju inte betyda att man är värdelös. Även skärvor kan användas. Kanske inte på det sättet som det var tänkt från början, och funktionaliteten kanske bli lite nedsatt.

Men skärvorna kan också lappas och lagas. Det kärl som blev krossat blir aldirg detsamma, och aldrig lika starkt - men annorlunda och kanske bättre…