Quo Vadis?

Så sa brorsdotter M helt oprovocerat tidigare ikväll. Och det är jag som är barnvakten.

I påskas sov hon över hos mig och dagen efter tog vi en promenad ner till sjön i den fina solen. Halvvägs till sjön säger hon: "Detta är den bästa dagen i mitt liv."

Hon är visserligen bara sex och ett halvt år gammal, så hon har ju inte så mycket att jämföra med. Men ändå… Man blir ju lite glad.

Jag ska bara försöka att inte låta det stiga mig åt huvudet.

Om Lydia får vara en superhjälte så vill jag också! Tada!

(Observera att det inte var jag som valde mina epitet.)

För en hel del år sedan var kombo Å med på en terminsavslutning som jag och kompis E hade med den cellgrupp (liten böne/gemenskapsgrupp i kyrkan) vi var ledare för då. Under kvällen hade vi en liten övning, då alla som var där skulle skriva ner två goda egenskaper hos var och en av de andra, och sedan skulle vi samla ihop och sammanställa, jag och E. Vi var ju tvungna att ha lite censur, eftersom gruppen, förutom en enda tjej, bestod av fem eller sex grabbar i åldrarna 14 - 17 år. Vem vet vad de kunde ha hittat på att skriva!

Nåväl. När E och jag hade sammanställt varje persons samlade skörd av egenskaper på varsitt kort, inklusive våra egna, var det inte så svårt att se vilka av egenskaperna kombo Å hade delat ut.

På E:s kort stod det bl a: Smart men snygg.

På mitt stod det bl a: Snygg men smart.

Om man kopplar ihop detta med reklamen nedan, innebär då detta att jag är en porttelefon?

Bör jag bli orolig över att det ser ut så här vid mitt skrivbord?

Det är kanske lite John Nash-varning. Ni vet han i A Beautuful Mind som hade hela väggarna fulla med post-its. Det hade väl inte varit så illa att vara lik ett über-smart mattesnille. Om det inte vore för att han också hade en låtsasvän som bara han kunde se.

Jag hade i och för sig en sådan jag med när jag var liten. En låtsasvän alltså. Annika Brynesson hette hon. Hon bodde på taket på ett höghus i brunt tegel, någonstans i Bryssel. Hon var väldigt förtjust i formfranska med nutella på, precis som jag.

Ibland undrar jag vad som hände med henne. Vi förlorade kontakten efter ett tag. Men, vem vet - fortsätter jag med de här lapparna kanske vi tar upp kontakten igen snart.

Äntligen händer något som är av yttersta bloggvärde. I alla fall sett ur min synvinkel.

Jag insåg just att jag idag har skrivit och lämnat in min sista hemtenta!

På nästa delkurs har vi en grupptenta, vilket innebär att jag kan tvinga andra att skriva de jobbigaste avsnitten och komma lindrigt undan själv, och sen är det "bara" examensarbetet kvar. Det är ju i och för sig som en enda lång, utdragen mastodonthemtenta, men där får jag ju i alla fall bestämma helt själv vad jag vill skriva om. Jag slipper definitivt skriva om ledarstilar i klassrummet och värdegrundsarbete.

Sköööööönt!

Eftersom bredbandet hemma trasslar bloggar jag på arbetstid. Fult!

Men jag måste bara avreagera mig.

Jag gick just ut i post-rummet på jobbet för att skriva ut några grejer. Ser då att det ligger ett dokument med en lapp på, där det står "Skickas till XXX" och så har en av mina medarbetare skrivit sin signatur under.

Nog för att min arbetsgrupp har ett visst administrativt ansvar gentemot vår stab, men denna medarbetare tillhör inte staben. Och hur svårt kan det vara att ta detta enda papper, vika det, stoppa det i ett kuvert och klistra en adresslapp på?

På min organisationsmässigt annars ganska platta arbetsplats har nu hierarkin visat sitt fula tryne. Trist! Och absolut trist att känna att ens arbetsgrupp är minst viktig och minst prioriterad allt som oftast, men ändå får arbeta hårdast med underbemanning och sjukskrivningar under hela sommaren.

Blä!

Ibland lovar man saker som innebär att man ovetandes tar sig vatten över huvudet, så också jag. För någon månad sedan lovade jag min mamma att jag skulle hålla lite koll på hennes jobbs hemsida. Det skulle bara innebära att hon sa åt mig vad som skulle stå var och så skulle jag skriva in det. Lätt som en plätt tänkte jag.

När jag sedan kontaktade tjejen som har gjort hemsidan för att få diverse info, som inloggningsuppgifter och sånt, började jag ana att jag kanske var ute på lite djupt vatten. Hon pratade om ftp:er och html-kod - begrepp som jag är ytligt bekant med. Men jag var karsk och tänkte, att så svårt kan det väl ändå inte vara. Jag vet ju att <b> betyder fet stil, och lite annat sånt. Och resten går väl att lista ut. Men, nja… Låt oss säga att jag har en helt ny respekt för hemsidesbyggare som kör med html.

Kontentan är att:

ja - hemsidan är uppdaterad, och

nej - det var inte enkelt och det gick inte geschwint,

men

jag är otroligt nöjd med att jag (med benäget stöd av min egen IT-guru J) lyckades genomföra uppdraget!

Nu återstår bara att lära mig så pass mycket att jag i fortsättningen kan uppdatera sidan lite mer avancerat och lite snabbare. 

Jag kanske ska investera i den här.

Idag gjorde jag en upptäckt om mig själv. En helt oväntad faktiskt. Fast det är väl oftast upptäckter - helt oväntade alltså.

I alla fall var det så att jag fick ett telefonsamtal på jobbet från en av våra medlemmar, vi kan kalla honom David. David från Norrland. David undrar på norrländska över lite grejer angående sitt medlemskap, och jag förklarar. Sen frågar han på norrländska om sin frus medlemskap hos oss, och jag svarar. Till sist undrar David från Norrland inget mer utan tackar för hjälpen och säger hejdå, på norrländska, och jag säger hejdå (på småländska/stockholmska) och inser när jag lägger på, att jag nästan är lite kär. Inte i David såklart, men i hans norrländska dialekt! Eller kanske var det sättet han pratade på… lugnt och… norrländskt liksom.

Så, ett tips till eventuella killar som vill ha en chans (som råkar läsa bloggen och som lyckas prara ihop bloggen med människan) - prata norrländska så smälter jag! I alla fall idag, och kanske imorgon också. Vem vet, imorgon kanske det är värmländska som gäller.

…så är det bara att ringa ett par fastrar och en farmor som du inte har träffat på evigheter och tala om att du ska till deras trakter i helgen och början på nästa vecka och fråga om de har lust att ses. Det gjorde jag och fick väldigt god respons - de blev jätteglada alla tre och sa att jag var SÅ välkommen. Inte visste jag att jag var så poppis!

Så på fredag bär det av söderut. Först möhippa i Jönköping och sedan släktvisit i Halmstad.

Käre Gud, låt det vara vackert väder! 

Idag har jag känt mig mer såhär:

Som bomull alltså. I huvudet.

Med andra ord är jag förkyld.

En dos medömkan skulle nog bota mig…