Quo Vadis?

För en hel del år sedan var kombo Å med på en terminsavslutning som jag och kompis E hade med den cellgrupp (liten böne/gemenskapsgrupp i kyrkan) vi var ledare för då. Under kvällen hade vi en liten övning, då alla som var där skulle skriva ner två goda egenskaper hos var och en av de andra, och sedan skulle vi samla ihop och sammanställa, jag och E. Vi var ju tvungna att ha lite censur, eftersom gruppen, förutom en enda tjej, bestod av fem eller sex grabbar i åldrarna 14 - 17 år. Vem vet vad de kunde ha hittat på att skriva!

Nåväl. När E och jag hade sammanställt varje persons samlade skörd av egenskaper på varsitt kort, inklusive våra egna, var det inte så svårt att se vilka av egenskaperna kombo Å hade delat ut.

På E:s kort stod det bl a: Smart men snygg.

På mitt stod det bl a: Snygg men smart.

Om man kopplar ihop detta med reklamen nedan, innebär då detta att jag är en porttelefon?

Idag är jag en rödstrumpa. Eller, jag har åtminstone nyinköpta röda strumpor på mig.

När jag var liten kunde jag (ibland) bli arg över något. (Vad jag kan minnas var jag ett väldigt lugnt och sansat barn. Blev sällan arg. En del kan minnas det annorlunda.) Då jag faktiskt blev arg, eller så där lite moraliskt indignerad över något, allra helst över något mina tre äldre bröder hade gjort eller sagt, tyckte de ofta att jag blev lite väl rättrådig och övermoralisk, och kallade mig då "lilla rödstrumpan".

Trots att jag inte riktigt förstod var en rödstrumpa var då, så begrep jag så mycket att det i deras ögon inte var något positivt, snarare något löjligt. Och för mig räckte det att de satte epitetet "lilla" framför för att jag skulle bli ännu argare än jag redan var.

Jag undrar hur mycket av dessa mina tidiga rödstrumpeerfarenheter som faktiskt har gjort att jag tänker som jag gör kring feminism. För idag skulle jag nog ta att bli kallad rödstrumpa som en komplimang. För jag förstår inte riktigt varför kampen för jämställdhet skulle ha en negativ klang, ens för män.

Så, här är jag i mina röda rödstrumpor.

Kombo Å och jag har en kvarglömd keps hemma hos oss som vi upptäckte för ett par dagar sedan. Den måste ha blivit glömd när vi hade folk hemma i tisdags kunde vi konstatera, men vi kom inte ihåg vem som hade haft keps på sig när hon eller han kom.

Kombo Å trodde sig efter en stunds funderande komma ihåg att TT hade haft keps på sig, och när hon sa det så tyckte jag också att jag hade sett honom med keps den kvällen. Men inte ägde han en svart keps med texten "bostik" på. Men kanske att DF gjorde det, föreslog han. Och när han säger det, så ser jag framför mig att det var han som var kepsmannen. Jag är nämligen helt säker på att jag har sett någon ta av sig kepsen och lägga den i hatthyllan, där sedan kombo Å hittade den.

Men när kombo Å kollar så äger inte heller DF någon svart keps. Han kan inte ha keps på grund av sin "frisyr" - ni vet, den där svårskötta hårdrocksfrisyren… Eh…

Jag har alltså varit ganska säker på att ha sett både TT och DF i en svart keps, och uppenbarligen haft fel båda gångerna. Nu är jag rätt så säker på att det var AM som kom i keps, men det kan jag ju inte lita på nu när jag har haft fel två gånger redan.

Jag måste alltså vara ett synnerligen opålitligt vittne. Så behöver ni ett alias någon gång är det bara att ringa mig. Jag minns ju tydligen vad som helst.

Uppdate: Några dagar senare kom kepsens ägare förbi och hämtade den. Jag hade fel, än en gång, om vem det var. Kombo Å och jag var blev faktiskt lite ledsna över att kepsen återfann sin rätta ägare, för vi hade planer på att auktionera ut den på en bloppis (=blogg-loppis för oinitierade).

Bör jag bli orolig över att det ser ut så här vid mitt skrivbord?

Det är kanske lite John Nash-varning. Ni vet han i A Beautuful Mind som hade hela väggarna fulla med post-its. Det hade väl inte varit så illa att vara lik ett über-smart mattesnille. Om det inte vore för att han också hade en låtsasvän som bara han kunde se.

Jag hade i och för sig en sådan jag med när jag var liten. En låtsasvän alltså. Annika Brynesson hette hon. Hon bodde på taket på ett höghus i brunt tegel, någonstans i Bryssel. Hon var väldigt förtjust i formfranska med nutella på, precis som jag.

Ibland undrar jag vad som hände med henne. Vi förlorade kontakten efter ett tag. Men, vem vet - fortsätter jag med de här lapparna kanske vi tar upp kontakten igen snart.

Little Twin Stars 

Idag såg jag en film om en judisk-tysk familj som emigrerar till Kenya. Dottern i familjen tar hand om en herrelös hund som pappan döper till Rummler, efter nazisternas ordförande i Leobschutz (en stad i nuvarande Polen). Det får mig att tänka på när jag var liten och bodde i Kongo och min bror tog hand om en liten föräldrarlös schimpans som vår pappa döpte till Fälldin.