Quo Vadis?

Det här är nog den sötaste låt jag hört!

Den kille som skriver en sådan sång till mig lär ju får mig att smälta.

http://www.youtube.com/watch?v=wpSXQamXFBM

Så sa brorsdotter M helt oprovocerat tidigare ikväll. Och det är jag som är barnvakten.

I påskas sov hon över hos mig och dagen efter tog vi en promenad ner till sjön i den fina solen. Halvvägs till sjön säger hon: "Detta är den bästa dagen i mitt liv."

Hon är visserligen bara sex och ett halvt år gammal, så hon har ju inte så mycket att jämföra med. Men ändå… Man blir ju lite glad.

Jag ska bara försöka att inte låta det stiga mig åt huvudet.

Nu har jag spenderat en alldeles ohelgad massa tid på layouten av denna blogg, bara för att få den att se någorlunda snygg ut i både Firefox och Internet Explorer. Jag lyckades inte så värst bra, så jag vill härmed rekommendera att ni läser den i Internet Explorer - där är den snyggast. Och Lydia, nu får du göra dig besväret att läsa åtminstone ett inlägg i något annat än i RSS-format (eller vad det kan tänkas kallas) så att du ser resultatet av min möda.

Jag vet inte om Gud förlåter mig, men nu har jag spenderat halva denna fantastiska påskdag framför datorn och den andra i sängen. Kanske att jag får absolution om jag skyndar mig ut i den stämningsfulla skymningen på en promenad?

Och min stolthet känner ingen gräns.

Nu har jag äntligen fått till det så att jag lätt kan ändra bakgrund på bloggen när jag känner att det är dags för lite förnyelse.

Det är lättare så än, att som förut, möblera om i mitt rum varje gång jag började känna mig rastlös och behövde lite nytt. 

Här är boken som min blogg är uppkallad efter.

Den finns också som film. Jag har inte sett den, men jag tror att boken som vanligt är bättre än filmen. Även om filmens reklamaffisch (från 1951) är grymt snygg.

I två veckor nu kommer jag leva i exil i storstaden istället för att bo hemma i förorten. Lyssnande på halv-homien Salem Al Fakir undrar jag om jag redan saknar den. Förorten alltså.

Två definitiva fördelar med exil-livet i stan är dock att café-frukost finns två minuter hemifrån…

och att möjligheter till söndagförmiddagsshopping finns en minut hemifrån. Morgonens skörd:

Idag sitter det rätt långt inne med tacksamheten. Men när jag tänker efter så är jag tacksam för min bror och hans familj som ställer upp och skjutsar och grejar när jag behöver det. Det är fint!

Idag är jag tacksam för att jag fick reda på betyget på förra delkursen, och jag fick godkänt. Puh! 

Hm, jag kom liksom lite av mig i bloggandet, precis när jag hade deklarerat tacksamhetbloggens födelse. Jag kom in i någon slags manisk leta-reda-på-litteratur-till-examensarbetet-fas som tog slut med dunder och brak igår eftermiddag klockan 17.30. Eller, inte dunder och brak. Snarare total avsaknad av rörelse i soffan framför TV:n. I alla fall tog manin abrupt slut.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om i det här inlägget. Det är reserverat för tacksamet. Så jag sammanfattar de senaste dagarnas tacksamhet, för jag har minsann gått och tänkt på vad jag är tacksam för, trots att jag inte har hunnit skriva.

I onsdags var jag tacksam för att det snöade så vackert när jag promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården.

I torsdags var jag tacksam för att jag fick besked om att jag har min försörjning tryggad under våren och lite till.

Igår var jag tacksam för att allt gick så bra när jag åkte över hela stan i ett intrikat spindelvävsmönster för att låna (nästan) alla böcker jag behöver till examensarbetet, och att jag fick tag på de flesta av dem.

Vad jag är tacksam över idag kommer senare, eftersom det är mycket dag kvar än och allt kan hända. 

Idag är jag tacksam för…

… att jag hade ett så bra möte med min handledare för examensarbetet. Det blir kanske bra till slut.