Quo Vadis?

Ni som känner mig vet att jag är något av en språknörd. Jag tror inte jag ligger så vansinnigt högt på skalan; jag har träffat folk som är värre. Men jag jag är definitivt mer språknördig än gemene man.

En del av skadan (alltså språknörds-skadan) består i att ord poppar upp, i bland från ingenstans alls, och biter sig fast i hjärnan. Ofta är det lite ovanliga ord som jag kan ha hört eller läst i förbigående, men det kan vara andra ord också. Som till exempel ordet pagoda, som plötsligt dök upp i mitt medvetande. Jag letade igenom hjärnförråden för att försöka klura ut vilket språk det kunde vara, men ingen framgång. Jag kan mest romanska språk, och detta passade liksom inte in i mönstret.

Men så frågade jag kombo Å om hon hade någon aning om vilket språk ordet skulle kunna komma ifrån. Det hade hon. Det visade sig att pagoda är det ryska ordet för väder. Jag kan inte ryska, men antagligen hade jag hört det någonstans. I och för sig inte så konstigt med en slavofil till kombo.

En av anledingarna till att jag kom att tänka på min språkskada var att jag satt och analyserade ordet oxymoron med några vänner. Vi kom inte på vilka ord det skulle kunna härledas från, men jag påpekade att det åtminstone var ett tillräckligt klurigt ord för att det skulle kunna sätta sig på hjärnan på mig.

Det gjorde det inte, utan det blev istället endokardit som hjärnan hade hakat upp sig på märkte jag när jag stod och hängde tvätt alldeles nyss.

Stor potential att bli morgondagens hjärngnagarord är Beatrix Vnunk - mitt nyaste tillskott i länklistan.

Så sa brorsdotter M helt oprovocerat tidigare ikväll. Och det är jag som är barnvakten.

I påskas sov hon över hos mig och dagen efter tog vi en promenad ner till sjön i den fina solen. Halvvägs till sjön säger hon: "Detta är den bästa dagen i mitt liv."

Hon är visserligen bara sex och ett halvt år gammal, så hon har ju inte så mycket att jämföra med. Men ändå… Man blir ju lite glad.

Jag ska bara försöka att inte låta det stiga mig åt huvudet.

Nu har jag spenderat en alldeles ohelgad massa tid på layouten av denna blogg, bara för att få den att se någorlunda snygg ut i både Firefox och Internet Explorer. Jag lyckades inte så värst bra, så jag vill härmed rekommendera att ni läser den i Internet Explorer - där är den snyggast. Och Lydia, nu får du göra dig besväret att läsa åtminstone ett inlägg i något annat än i RSS-format (eller vad det kan tänkas kallas) så att du ser resultatet av min möda.

Jag vet inte om Gud förlåter mig, men nu har jag spenderat halva denna fantastiska påskdag framför datorn och den andra i sängen. Kanske att jag får absolution om jag skyndar mig ut i den stämningsfulla skymningen på en promenad?

Åh vad nördigt och tröttsamt att Firefox och Internet Explorer inte kan komma överens om hur mycket 80 pixlar är!

Beroende på vilken webbläsare man tittar på min blogg i får den olika utseende. Just nu ser den bra ut i IE, men i FF har mittenfältet hoppat ner en bit.

Men ikväll orkar jag inte ens försöka fixa. Det finns viktigare saker att tänka på.

Här är boken som min blogg är uppkallad efter.

Den finns också som film. Jag har inte sett den, men jag tror att boken som vanligt är bättre än filmen. Även om filmens reklamaffisch (från 1951) är grymt snygg.

Detta har jag gjort idag. Och jobbet betalade.

Lite galet att klättring räknas som friskvård. Man kan ju trilla ner och dö hur lätt som helst juh.

Ja, det finns ju en lina förstås…

Jaha, det här med mitt underbara liv i exil blev ju inte irktigt som jag hade tänkt mig. Måndag eftermiddag på väg hem från jobbet inser jag att jag är väldigt lycklig som bara har tjugo minuters resväg, och det är nätt och jämt att jag klarar mig hela vägen fram. Två gånger får jag sätta mig på huk vid en pelare för att inte svimma. Andra gången kommer en snäll servitris och ger mig vatten. Det får mig att kunna ta mig de sista 200 metrarna till lägenheten och toaletten för att sedan tillbringa större delen av kvällen där. Det var den fruktade magsjukan som slog till! Vidrigt! Jag skulle kunna göra rätt så mycket för en livstids skydd mot denna pest. För det är vad det är. En pest, en farsot, en… jag finner inte ord.

Men…

…jag har någon medfödd skada/egenhet som innebär att jag alltid (eller i alla fall onödigt ofta) vänder och vrider på saker, vilket innebär att jag ofta ser saker från olika perspektiv och därmed dess för- och nackdelar. En bra egenskap kan man tycka, men inte alltid. Ibland vill man ju helt enkelt vara helt emot något, som till exempel magsjuka.

Men, när jag funderade lite över min dag idag, och insåg att jag bara hade ätit några skorpor och en liten youghurt och ändå inte var hungrig, då kändes det ändå lite praktiskt att ha haft magsjukan. Så här i efterhand liksom. Tänk om jag kunde bibehålla den låga mängden näringsintag. Det vore ju både praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt. En Yoggi och tre skorpor per dag. Och så lite mjölk då förstås.

En hake är förstås att jag skulle behöva säga upp mig från mitt jobb, alternativt jobba hemifrån, för att spara den energi som behövs för att röra min kropp. För denna dagen har inneburit en väldigt stor del stillasittande/liggande med datorn i knät. Jag skulle faktiskt säga att den bara har inneburit det, förutom en dusch och en tripp till affären.

Så kanske ändå att jag går tillbaks till lite mer reguljär kost imorgon. Det är ju också så väldigt gott med annat än skorpor och yoghurt. Som t ex lax med romsås som finns i kylen. Fast den får nog vänta tills jag har vant min stackars mörbultade lilla mage vid fast föda. Ett steg i taget.

Nu, troligtvis konvalecensens sista film. Eller i alla fall näst sista.

I två veckor nu kommer jag leva i exil i storstaden istället för att bo hemma i förorten. Lyssnande på halv-homien Salem Al Fakir undrar jag om jag redan saknar den. Förorten alltså.

Två definitiva fördelar med exil-livet i stan är dock att café-frukost finns två minuter hemifrån…

och att möjligheter till söndagförmiddagsshopping finns en minut hemifrån. Morgonens skörd:

Jag hade börjat på ett sur-inlägg om att det är så jobbigt att jag är så stressad och måste jobba så mycket nu. Men medan jag skrev chattade jag med min bror som berättade om alla roliga och knäppa saker som mina brorsbarn gör. Bland annat berättade han om lilla S, som när han ber kvällbön ibland kan tacka Gud för "Thalis som slog mig". Thalis är hans bästa kompis, men som alla bästisar blir de väl osams ibland. Nu är S knappt tre år, så jag är inte säker på att han riktigt förstår fullheten av vad han gör i dethär fallet. Men jag tänker ändå att jag skulle vilja vara mer som han.

Tänk om jag kunde tacka Gud för människor som gör mig illa. Inte tacka för att de gör mig illa, utan tacka för personerna liksom. Är det inte det nåd går ut på? Att se personen bakom felet.

Jag läser just nu Philip Yanceys bok "Med nådens ögon", och han skriver om just detta. Att visa varandra nåd. Han menar att vi lever i en tid av onåd, där vi kräver ett öga för ett öga. Onåden blir en ond och nedåtgående sprial och det enda som kan hejda den är nåd. Att inte utkräva hämnd, att inte hävda sin rätt.

Jag önskar att jag vore en sådan människa som visade andra nåd. Men om och om igen kommer jag på mig själv med att hårdhjärtat kräva min rätt. I kön på ICA när någon försöker tränga sig före. På MacDonalds när den trötte killen i kassan glömmer att komma med hamburgaren som han har lovat. När jag låter de orimliga kraven jag har på mig själv styra kraven jag har på andra.

Jag önskar att jag vore mer som den Gud jag tror på. En sådan som ger sitt liv för sina vänner. En sådan som visar nåd.

Apropå Torgnysdotters inlägg om uppsats och institutioner kom jag på att jag inte har kommit ut ordentligt på bloggen. Den noggranne läsaren har kanske uppfattat att jag skriver om jobbet oftare än tidigare, och ord som studier, uppsats, kurslitteratur står inte att finna.

Man kan inte heller se orden uppsats och färdig i samma mening, vilket förklaras av att, och det är här bekännelsen kommer, uppsatsen helt enkelt inte är klar. Eller rättare: den existerar inte.

En bit in i december förra året insåg jag att det inte skulle bli något av det där eländes examensarbetet, och efter några veckors ångest och hårslitande gav jag upp. Detta att ge upp är en stor grej för mig. Jag vill väldigt envist göra klart saker jag har gett mig in på, och går inte det känns det för mig som ett stort nederlag. Även detta.

Men så inser jag att min mentala hälsa är viktigare än en uppsats och en examen. Och att livet är mer än att prestera. Dessutom går det ju att göra saker senare. Som till exempel uppsatser.

Jag hoppas dock att inspirationen kommer åter snabbare för mig än för Torgnysdotter. No offence T, men 15 år är ganska lång tid!